Svenska stormakten var en ekonomisk dvärg
På bara 15 år rämnade drömmen om Stormaktssverige. Varför skedde det? Förklaringen är att Sverige på en och samma gång var en territoriell gigant – och en demografisk och ekonomisk dvärg.
Av alla de händelser som vi har skäl att fira jubileum över i år finns det en som är förhållandevis bitter, åtminstone sett till vår historiska tradition, men som icke desto mindre är värd att belysa: 300-årsminnet av det svenska stormaktsväldets fall. Den 30 augusti år 1721 slöts freden i Nystad mellan Sverige och Ryssland, vilket avslutade det stora nordiska kriget och satte spiken i kistan för det svenska imperium som konstruerats ett sekel tidigare. Men hur mycket stormakt var egentligen Sverige under våra ”fornstora dar”?
Territoriellt sett är frågan lättbesvarad. Inte nog med att Finland ingick i riket (sedan 1200-talet), de svenska kungarna hade också erövrat allt land kring Finska viken med Ladoga som gräns mot Ryssland. Lägg därtill norra halvan av dagens Lettland, med Riga som svensk bastion i öster, stora delar av norra Tyskland (Bremen-Verden, Wildeshausen, Dörverden, Wismar, Neukloster, Poel, Vorpommern och en del av Hinterpommern i dagens Polen) och under en kort tid också Bornholm och Trondheims län. Tidvis var det svenska inflytandet på den europeiska kontinenten mycket större än så, med garnisoner i åtskilliga tyska och polska städer och långvarig ockupation av lukrativa preussiska hamnar. Dessutom hade vi kolonier: Delaware med omnejd i dagens USA samt handelsstationer och fort i dagens Ghana.