Jennie Hammar: Äntligen ska barnen få ärva mina sommarminnen

Vi har blivit med sommarstuga och jag är så peppad på att det ska bli juni att jag redan har köpt strandhanddukar – innan vi ens fått nycklarna. Jag har alltid drömt om att ha ett ställe på den svenska västkusten att åka till på somrarna och hittade efter ett fasligt letande äntligen en stuga. Efter några nervösa veckor och intensiva räntediskussioner med banken lade vi ett bud. Det var några av de stressigaste dagar jag varit med om. Först velandet fram och tillbaka: Ska vi eller ska vi inte? Hur mycket jobb är det egentligen att ha en stuga? Vem ska klippa gräset? Vad behöver renoveras? Har vi råd? Och sen paniken efter att vi väl lagt budet: VAD FAN HAR VI GJORT!? GALENSKAP!

Min amerikanska sambo var inte direkt drivande i sommarhusletandet men ändå positivt inställd – och skrev snabbt upp sig på dubbla svensklektioner för att acklimatisera sig till den nya situationen.

Och nu när det väl är vårt känner jag enbart lycka och tillbringar hela kvällarna – nätterna, till och med – med att leta efter cyklar på Blocket och kastruller på Ikea. Och handdukar, tydligen. Äntligen ska barnen få de där sommarminnena som man bara skapar när man tillbringar vartenda lov på samma ställe. De där minnena som jag själv har från mina föräldrars sommarstuga där jag byggde trädkojor och lärde mig att cykla. Där vi såg skogen växa upp och huggas ner och sen handlade en hel sommar om att beklaga sig över kalhygget. Jag badade i sjön och fiskade abborrar som pappa hjälpte till att rensa, bröda och steka i smör. Jag plockade smultron och trädde på grässtrån så att de blev så mosiga och äckliga att de inte gick att äta. Och cyklade ner till campingen, köpte glass och tittade på fyllisarna som dansade på bryggan när det var disco.

En lördagskväll när det regnat hade den bruna lädersadeln på min morbrors cykel färgat av sig på hans vita jeans och han dansade runt, ovetande om den stora fläcken. Det hade vi kul åt i flera år. Roligast av allt var när hela familjen spelade minigolf tillsammans. Långsamma, sävliga aktiviteter och inte ett enda ”måste” på horisonten.

Allt detta låter kanske extra lockande såhär 20 år senare och i den vuxna, stressiga vardagen. Att inte göra nånting. Men vad jag tycks ha trängt bort ur mitt minne är paniken jag också kunde känna över exakt samma sak.

Sommarlov är långa, speciellt när man är tonåring, och jag minns hur jag stod med mamma i köket och skrek att jag var uttråkad för att det inte fanns nåt att göra och hur hon svarade: ”Det finns MASSOR – gå ut i naturen och använd din fantasi”. Och hur jag kände för att kasta de där trädkottekossorna – som hon romantiserade från sin egen barndom och sedan också trugat på mig – all jävla världens väg. Det var tråkigt med sommarstuga och istället började jag åka till Varberg och hälsa på kompisar.

Men nu har tiden kommit för mig att lämna över trädkottekossorna till mina barn. I sommar ska de ut och fiska med morfar, cykla och köpa glass, spela minigolf, göra just ingenting. Det blir jag som säger att ”Det bara är att använda fantasin!” när de blir uttråkade.

Och hoppas att jag inte känner samma sak.

Foto: Alamy