Hur splittrat är vårt gemensamma Europa?
I Tyskland vill fler ha mer av Europa, medan fler i Sverige verkar vilja upprätta tydligare gränser mot Europa. Varifrån kommer dessa skilda inställningar och vad säger de om det europeiska projektet i dag?
Efter andra världskriget, efter upprättandet av EU och i synnerhet efter avtalet om Schengenkonventionen år 1990, har ett missförstånd spridit sig: att den historiska utvecklingen går mot en allmän upplösning av fysiska statliga gränser. Förmodligen tror de flesta européer ännu på en sådan utveckling, även om de på sistone allt oftare mött gengångare från ett dunkelt förflutet: bommarna, staketen och kontrollerna har kommit tillbaka, ibland på de mest oväntade ställen. Denna återkomst syns nästan inte i Tyskland, trots att detta land har nio omedelbara grannar. Men den märks tydligt i Danmark och i Sverige, två länder i den europeiska periferin som bara har två eller tre omedelbara och till och med vänliga grannar. Och framför allt: de fysiska gränserna finns kvar, även om deras direkta anledning, ankomsten av tiotusentals flyktingar från mellersta Östern och Nordafrika, försvann för flera år sedan.