RecensionNya filmer

A man called Otto”Otto” blir ett inlägg i kulturbarnsbråket

Tom Hanks som den rättshaveristiske Otto.
Tom Hanks som den rättshaveristiske Otto. Foto: Niko Tavernise

Amerikanske Otto är på många sätt lik svenske Ove. Hanks blir dock aldrig lika kolerisk som Lassgård, skriver SvD:s kritiker.

Karoline Eriksson
Publicerad
Annons

Lek med tanken att den amerikanska nyinspelningen av ”En man som heter Ove” hade dragits till sin spets. Ove, eller Otto som han heter i USA, hade haft MAGA-keps och skjutit skarpt på alla som källsorterar slarvigt eller bara har en avvikande åsikt i frågan om vilken bil som är bäst – Ford eller Chevrolet. Han hade blivit botad från sin rasism först när en kontaktsökande mexikansk kvinna flyttat in i huset bredvid. Otto kunde förslagsvis ha spelats av Clint Eastwood.

Men nej, ingen fara, i Marc Forsters version är den rättshaveristiske och pedantiske änklingen från Fredrik Backmans succéroman och Hannes Holms succéfilm sig relativt lik. Delvis beror det nog på att han är svenskättling, även om det aldrig sägs rakt ut; han heter Otto Anderson och äter semlor varje lördag. I övrigt ägnar han sig åt att skälla på grannarna och patrullera sitt bostadsområde i Pennsylvania för att se till att alla ordningsregler följs. När han inte försöker ta livet av sig, för att kunna göra sin älskade Sonya sällskap på andra sidan. ”Hon var en naturkraft” förklarar Otto för sin nyblivna granne Marisol (Mariana Treviño), en av dem som stör honom i självmordsförsöken, men man får aldrig riktigt klart för sig vad han menar. Tillbakablickarna på Ottos ungdom som utgör skelettet i både boken och den svenska filmen har strukits ner ordentligt.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons