Rachel WhitereadMycket sevärt förvaltande av det minimalistiska arvet

Rachel Whitereads verk ”Untitled (One Hundred Spaces)” från 1995 består av plastformer gjutna av det tomma utrymme som stolar har mellan sitsen, benen och golvet.
Rachel Whitereads verk ”Untitled (One Hundred Spaces)” från 1995 består av plastformer gjutna av det tomma utrymme som stolar har mellan sitsen, benen och golvet. Foto: Andrew Dunkley/Tate

Rachel Whitereads unika konstnärskap använder sig av material som gips, betong och gummi för att gjuta av vardagsföremål. Johan Deurell besöker en stor och sevärd utställning i London.

Johan Deurell
Publicerad
Annons

Etthundra halvtransparanta, kulörta kuber i harts välkomnar besökare till Tate Britain. De är gjutningar av luftrummet mellan de fyra benen och sätet på olika stolar. När eftermiddagssolen letar sig in till museets neoklassicistiska skulpturhall, påminner kuberna om vingummin som ställts upp i en formation. Konstnären heter Rachel Whiteread.

Den retrospektiva utställningen på Tate Britain sträcker sig över tre decennier, men tar avstamp i det ögonblick då Rachel Whiteread blev allmänt känd – år 1993 med skulpturen ”House” i östra London. Då några viktorianska byggnader som överlevt blitzkriget skulle rivas fick konstnären möjligheten att avgjuta ett helt hus. Luften där människor en gång levt sina liv blev ett monument. Fotografier, skisser och anteckningar ger en inblick i processen och resultatet, medan nyhetsklipp och rubriker påminner om tabloidpressens hatkampanjer. Betongskulpturen stod i 80 dagar och renderade henne Turnerpriset. Idag är det lätt att sörja att verket är borta, samtidigt som det är en del av dess storhet.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons