Arne Melberg:Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer

Självironi, kroppsorientering och psykisk ohälsa är några återkommande drag när serietecknare skildrar sina egna liv. Genom att renodla och karikera skapar de samtidigt sig själva, konstaterar litteraturvetaren ­Nina Ernst i sin avhandling om svenska grafiska självbiografier.

Publicerad
Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.

Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.

Selfie av August Strindberg taget 1886.

Selfie av August Strindberg taget 1886.

Foto: August Strindberg
Ur Steffen Kvernelands ”Munch”.

Ur Steffen Kvernelands ”Munch”.

Foto: Placebo Press
 ”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors.

 ”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors.

Foto: Fredrik Sandberg/TT, Galago
Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller.

Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller.

Foto: Julia Lindemalm
Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson.

Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson.

Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Att författare och konstnärer använder sina uttrycksmedel för att skriva om sig själva, gestalta sig själva, rentav skapa sig själva – det är förstås inget nytt. En startpunkt för självframställningens historia kunde gott vara Montaigne, som i förordet till den första utgåvan av sina essäer, 1580, slår fast: ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för denna bok.”

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons