Algeriskt trauma gav fransk identitetskris
När fransmännen på söndag väljer ny president väljer de samtidigt vilken sorts land de vill att Frankrike ska vara. Konflikten kring den nationella identiteten handlar i stor utsträckning om oläkta sår från landets algeriska historia, visar Alice Petrén i sin nya bok ”Terroristen i Toulouse”.
Franska och algeriska flaggan sammansatta och målade på en vägg i Paris.
Alice Petrén är utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio, och har tidigare gett ut boken ”Made in France. Stolthet och nationalism” (2015).
Charles de Gaulle på besök i Alger, sommaren 1958.
”Ensemble, la France!” (”Samling, Frankrike!”) står det på Emmanuel Macrons valaffisch, ”La France apaisée” (”Det fridfulla Frankrike”) står det på Marine Le Pens.
Frankrike står inför ett ödesval. Ingen samsyn råder i landet om lösningen på de stora samhällsproblemen. Tilltron till den politiska klassen i dess helhet är skakad, samtidigt som stora grupper efterfrågar en total förnyelse av politiken. En situation liknande den som rådde efter Algerietkrigets första år och som i och med Charles de Gaulles tillträde 1958 ledde både till Algeriets självständighet och till en komplett omvandling av de franska politiska institutionerna. I någon mening gäller det på nytt Algeriet, om än på ett helt annat sätt än i slutet av 50-talet.