Tysk teater gestaltar en värld utan värden
Ivan Turgenjevs roman ”Fäder och söner” ges i en uppsättning som klingar av samtidens alienation. Lars Ring forsätter att rapportera från Berlinfestivalen Theatertreffen, där han även hittar ordlös skräckteater.
Teaterkonsten påverkas av sin samtid, men några företeelser hänger envist kvar. Det existerar, exempelvis, ett typgalleri som ständigt återkommer. Däribland en upprorisk yngling – dömd att gå under – och en mer förnuftigt pragmatisk side-kick som sviker alla samt en ung kvinna, som också gärna offras. Antingen tar hon sitt liv, eller så förlorar hon alla moraliska koncept. Det är en rollbesättning som kommer medelst olika variabler närhelst nya samhällsgrupper uppstår, och som är beredda att byta kappa och kostym – men aldrig sina ideal. En Orestes, en Hamlet, en Karl Moor, en Konstantin....
Svensk teatertradition rör sig envist runt en tämligen smal definition av klassiker. Den tyska inkluderar fler namn, som exempelvis Ivan Turgenjev, 1818–83. På Deutsches Theater har Daniela Löffner iscensatt romanen ”Fäder och söner” via en scenisk bearbetning av Brian Friel. Huvudperson är Basarov, nihilistiskt, lågadligt geni, som på väg hem över sommaren stannar hos sin vän Arkadij och dennes far och farbror. En är reformist och en klamrar sig fast vid franskt överklassmanér. Det är en generationsroman där världsbilder och självaktningsformler kolliderar. Turgenjev skildrar obevekligt det löjliga hos denna landsortsadel men utan tjechovsk letargi. En bastant feodal livsstil upphör. Vad ska en ny generation tro på när gamla värden visar sig vara meningslösa och inga utopiska eller moraliska projekt verkar trovärdiga? Tiden är en glipa, utan framtidstro. Som idag.