RecensionVårens konstutställningar 2018
Som scener ur en halvt dekadent gangsterfilm
Jenny Källman och Hans Isaksson har dubbeltydigheten gemensamt. Det skenbart banala - hasardspel här, bananskal där - blir till en komplex lek med vår perceptionsförmåga. Båda lyckas med att elegant förvirra oss tack vare en exakt precision i utförandet.
Jenny Källmans fotografier verkar på flera plan samtidigt. Motiviskt återkommer hon till den unga kvinnokroppen. Mot denna kontinuitet står en genremässig trolöshet. När bilderna bygger på oväntade utsnitt och skarpa kontraster förs tankarna till konstfototraditionen och surrealismen. Men ibland är tilltalet ett helt annat, som när hon bryter det dokumentära mot det iscensatta.
Med sviten ”Casino” anspelar hon på en annan formvärld. De unga kvinnorna finns fortfarande där, men de är nu fångade i svårlästa scener där motivet spegelvänds och dubbleras likt i ett fotografiskt kalejdoskop. Ljussättningen bygger på starka kontraster mellan ljust och mörkt. Iscensättning och en kolorit i bästa technicolor-stil för tankarna till 1970-talet. Titeln ”Casino” förstärker denna läsning: det är som om Källman utgår från scener ur en halvdekadent gangsterfilm.