RecensionVårens konstutställningar 2018
”För 20 år sedan hade jag trott det här var ironiskt”
Hela havet stormar i Oskar Hults utställning. I fjol fick Hult (född 1986) Fredrik Roos stipendium av Moderna museet. Hans debututställning pendlar mellan det torra sakliga och det intuitivt fantasifulla. En motstridighet som både frustrerar och lockar.
Oskar Hults utställning sänder motstridiga signaler och lämnar mig med lika motstridiga föreställningar om vad projektet egentligen handlar om. Utställningens titel ”ocean” är på sätt och vis träffande, för precis som en ocean binder den samman kontinenter och precis som i en ocean kan man finna allt från gammalt bråte till sällsynta arter i den.
Oceanmetaforen rymmer också en av utställningens många motstridigheter. Ska jag, vilket jag är benägen till att göra, se utställningen som ett enda stort collage där enheterna avsvär sig sin individualism för att fungera som byggklossar? Eller ska jag, såsom de många finstämda detaljerna uppmanar mig till, förlora mig i enskildheter och se varje verk som en ny ansats? Bägge läsningarna är lika relevanta.