RecensionNya filmer
Urspårad rysare om toxisk maskulinitet
Snårigt och obegripligt. Filmskaparen Alex Garland sätter på sig lite för stora konstnärliga skor när han försöker skildra misogyni och problematisk maskulinitet.
I efterdyningarna av makens plötsliga död flyr Londonbon Harper (Jessie Buckley), till en pittoresk by på den brittiska landsbygden i hopp om att återfå fotfästet i tillvaron. Med minnesbilden av hennes livskamrat fallandes mot sin död utanför lägenhetsfönstret fastfrätt på näthinnan tar Harper ensliga skogspromenader och besöker den medeltida stenkyrkan, men överallt tycks hon omgiven av påträngande män. Det börjar med framfusiga frågor från den kufiske airbnb-hyresvärden och eskalerar i rask takt till opassande präster och blottare ute på heden. Patriarkatet är högst närvarande, och egendomligt nog tycks alla se likadana ut.
Författaren och filmskaparen Alex Garland har i båda sina tidigare filmer, ”Ex machina” och ”Annihilation”, berört könsfrågor och traumatematik. Hans tredje (och mest svårtillgängliga) verk som regissör kanaliserar såväl Cronenbergsk kroppsskräck som biblisk symbolism för att allegoriskt angripa misogyni och toxisk maskulinitet – utan att få någon riktig styrsel på det.