UnderskottetDaniel Sjölin skriver svindlande om den värld vi vaskade

Där är den. ”Underskottet” av Daniel Sjölin. Jaha. Det är som hos Georges Perec. För precis som den experimentelle franske författaren en gång skrev ”Försvinna”, en roman helt utan ”e”, har ju Sjölin föresatt sig att skriva en roman utan ”a”, ett grepp som väckt uppmärksamhet och anklagats för att vara pretentiöst (detta mycket svenska tillmäle) innan boken ens kommit ut. Jag tycker ändå det vore synd att uppmärksamma det tjafset mer än nödvändigt – inte bara eftersom vokalen faktiskt dyker upp efter drygt 220 sidor utan också för att det inte är en särskilt fruktbar ingång till verket.

Intressantare då att fråga sig varför ett sådant grepp har lockat från första början. Självpålagda begränsningar eller intrikata litterära system kan förstås fungera frigörande för en författare genom att tvinga texten att söka andra vägar än de konventionella och uppenbara – utöver Perec kan man ju här tänka på Raymond Roussels sätt att konstruera sina säregna verk utifrån egenkonstruerade chiffer som fick diktera textens utveckling. Men den distanserande effekt som ett sådant här språkspel medför kan ju också vara ett sätt att överhuvudtaget göra det outhärdliga möjligt att artikulera, ett sätt att tämja smärtan genom att förvandla den till lek. Och det är också så jag tror att man bäst läser Sjölins bok.