RecensionNya romaner
Hon erövrar språket när föräldrarna vägrar tala
Claudia Durastantis självbiografiska roman handlar om att som hörande växa upp med döva föräldrar – två människor som dessutom inte vill lära sig teckenspråk. Yukiko Duke har läst en gripande uppväxtskildring.
Vad har språket egentligen för betydelse för vår uppfattning av världen, våra närmaste och oss själva? Kring den frågan kretsar den italienska författaren Claudia Durastantis gripande, självbiografiska uppväxtskildring “Främlingar jag känner”. Den rör sig ledigt över olika genregränser och tidsperioder i författarens liv: kommunikationsproblem i nutid spåras tillbaka till barndomsminnen, och leder så småningom över i essäistiska betraktelser om den existentiella osäkerhet den känner som inte bottnar i sitt språk.
Durastantis verk har ofta jämförts med en av förra årets mest uppmärksammade böcker, nyöversättningen av Natalia Ginzburgs klassiska roman “Familjelexikon”. Men där Ginzburgs bok skildrar språket som en väv som förenar och formar en familj, handlar Durastantis bok om hur bristen på ett gemensamt språk lägger hinder i vägen för en verklig närhet mellan familjemedlemmarna.