Självmordsbenägen och kroppsfixerad. När Sebastian Lönnlöv insåg att han var man var det långt ifrån självklart att han skulle få behandling.
I maj 2011, 22 år gammal, vaknar jag upp i en sjukhussäng. Ett starkt solsken flödar in genom fönstren och bredvid mig, på en pall, sitter en mentalskötare och stickar. Jag vet vad hon heter och vilken avdelning hon arbetar på, för jag har tillbringat en hel del tid där. Nästan lika bekant är jag med den medicinska intensivvårdsavdelningen, i vars stålrörssäng jag nu befinner mig.
Jag började må dåligt i samband med att jag kom i puberteten och fick, under åren som följde, olika diagnoser och mediciner. Stora delar av min tonårstid gick åt till att vara deprimerad och efter några lugnare år trillade jag ner i samma svarta hål igen. Det jag just har vaknat upp ifrån är ännu ett självmordsförsök – mitt hittills värsta.