RecensionKonstutställningar
Dåtidens sexism verkar nästan pittoresk
Med en kombination av storslagna anspråk och torftig estetik lyckades Miss Universum göra världens märklighet synlig. Och märkligare har den blivit.
Index Catti Brandelius-retrospektiv ”Miss Universum 1997–2005 (2023)” är en kongenialt rörig utställning. Senast jag befann mig på konsthallen – för att se Jordan Strafers fantastiskt udda, kusliga och lite campy rättegångsdrama/erotisk thriller-pastisch ”Loophole” – var rummet stramt, lugnt och svalt. Nu har det i stället fått drag av replokal, med kvarlämnad rekvisita som en påminnelse om vernissagekvällens konsert.
För många är Brandelius kanske också främst bekant som musikartist, dels som medlem i Doktor Kosmos tillsammans med exmannen Uje, dels genom soloprojektet Miss Universum. Detta projekt inbegrep också videos och performanceverk där Brandelius tog ett upproriskt, humoristiskt och ofta självironiskt retsamt grepp om konstinstitutioners oskrivna regler, klass och kvinnokroppens kommodifiering.