RecensionNya romaner
Jon Fosses viktigaste rörelse är mot Gud
Jon Fosses prosa är vacker – men han gör läsaren till en betraktare av det flödande vattenfallet av ord. Cecilia Hansson läser en roman där till och med bönerna blir inneslutna i textmassorna.
Den norska författaren och dramatikern Jon Fosses prosaverk ”Septologin” – ordet betyder sammanhållen grupp av sju verk – är ett ambitiöst projekt. Att fånga och återge en kämpande konstnärs medvetandeström, skriven som ett enda pågående flöde utan punkter, som rymmer mycket smärta och allvar, är inget som görs i en handvändning.
I ”Det andra namnet” (2021) som innehåller de två första böckerna, introduceras läsaren för både konstnären Asle som lever i den fiktiva orten Dylgja, och alter egot med samma namn, boende i närheten av Bjørgvin (Bergen) där den förre ställer ut sina målningar. Den senare har ramlat i en snödriva, svårt berusad, och räddas av den förre som fått en ingivelse att göra ett besök.