Hemma hos Daniel Lindström på Gärdet

Utanför fönstret breder Gärdets väldiga fält ut sig, uppklätt till tänderna i sin allra vackraste rostbruna höstskrud. Lunchjoggare, förskoleklasser och hunddagis rör sig som myror på de slingrande lederna. Modejournalisten Daniel Lindström och jag befinner oss på taket till ett bostadshus, där ett radhus i två våningar varit Daniels hem de senaste nio åren.

– Jag har bott på Gärdet i tretton år och sett de här nya kvarteren växa fram. Från början var det mer som ett industriområde, berättar han. Sedan sex år lever jag här ensam med barnen varannan vecka och jag kan verkligen se mig själv bo här resten av livet. Det kanske låter tråkigt, men jag känner det i hela kroppen. Jag får ro här.

Han har ett speciellt boende. Ett radhus uppe på ett tak, med terrass istället för gräsmatta.

– Att bo så här högt upp, med ett fält utanför och ljus som strålar in genom fönstren påverkar en mer än man tror. Det är fint att se årstiderna komma och gå. När jag cyklar längs Valhallavägen vet jag exakt på vilken plats luften plötsligt blir annorlunda, det är som att den blir renare och en grad kallare när man kommer till Gärdet.

Sedan slutet av 90-talet har Daniel jobbat som modechef på tidningen Café. I dag frilansar han åt samma magasin och ägnar sig även åt kommersiella uppdrag vid sidan av. Mode och design går som bekant ofta hand i hand och Daniels intresse för bådadera går tydligt att avläsa i hemmet.

– Många modedesigners refererar till arkitekter eller inredningsdesigners i sina kollektioner, så mitt designintresse kom på köpet kan man säga. I jobbet som modechef har jag rest över hela världen. Ofta till Köpenhamn, och det var där, i början av min karriär, mitt intresse för danska designers som Arne Jacobsen, Poul Kjærholm, Hans J. Wegner och Børge Mogensen väcktes. Nu när konsumtionen bromsat in och folk talar mer om hållbarhet så blir gamla tiders design än mer intressant. Det som är hantverksmässigt gjort håller länge.

Daniel pekar på en stol i det kombinerade kök- och vardagsrummet, en PK22 i rotting av Poul Kjærholm, och fortsätter:

– Han började göra den där stolen på 60-talet, men den hade lika gärna kunnat vara designad i går. Det är så många saker som blir daterade snabbt, men bra design är tidlös. Precis som de där Alvar Aalto-pallarna från 50-talet vid fönstret.

En grå färg sätter tonen för hemmet – den pryder väggarna på hela nedervåningen, trappen och övervåningens hall.

– Efter en jobbig skilsmässa målade jag om. Det är nog en ganska klassisk grej att göra. Jag tycker den gråa färgen är mysig, när man håller ihop saker med färg blir det ofta fint. Jag tänker samma sak med kläder som med inredning och
håller mig till det monokroma.

Nästan all inredning är köpt på auktion eller i antikaffärer. Köksbordet med stolar är designat av Børge Mogensen och inköpt på Bukowskis. Som frilansare jobbar Daniel mycket hemifrån, och det är just vid köksbordet eller i sin kontorshörna han helst sitter.

– Jag är väldigt nöjd med den platsbyggda bokhyllan på kontoret. Det är främst böcker och kataloger från utställningar jag sett som står i hyllorna. Och modefotografi. Jag är sjukt intresserad av modedesigners, jag har ju haft förmånen att gå på visningar världen över så det är en stor del av mitt liv. Jag är nästan besatt av Miuccia Prada, hur hon tänker kring sina kollektioner och hur Prada inreder sina butiker. Jag har varit på Pradas visningar i Milano varje år sedan 1999.

I bokhyllan står även Ettore Sottsass penis-formade Shiva vase, parfymer från svenska Byredo och Alvar Aaltos klassiska vas i tranbärsrött. Daniel plockar fram två japanska kataloger med arkivbilder över plagg från modeskaparen Helmut Lang.

– Jag letade länge innan jag fick tag på dem, de var svindyra men helt klart värda varenda krona.

När det kommer till favoritmöbler i hemmet ligger soffbordet, designat av Poul Kjærholm, högt i kurs hos Daniel.

– Jag gillar att det känns asymmetriskt fast det inte är det, och att man ser själva benställningen under glaset.

Bredvid står fåtöljen Karin, formgiven av Bruno Mathsson för Dux 1969 och på väggen hänger fotokonst.

– I mitt jobb har jag lärt känna många fotografer. De flesta bilder jag har här hemma är tagna av dem. Fotografiet du ser vid matsalsbordet är taget av
Andreas Ackerup.

På övervåningen ligger Daniels sovrum och barnen Klara, Anna och Johns rum.

– Att bo på två våningar är fantastiskt. Övervåningen blir som en sovavdelning med två tonårsrum, ett barnrum och så mitt rum. Sen ligger det också två terrasser här, men dem använder vi knappt.

– I takt med att barnen blir äldre märker jag att hemmet plötsligt behöver uppfylla nya behov. I går stod det plötsligt sex gymnasietjejer i hallen och ville ha mat och då blev det rätt trångt. För mig har det alltid varit viktigt att barnen ska känna att
hemmet är mysigt, och inte bara innehåller massa konstiga möbler som inte går att sitta i. Livet går i cykler, och hemmet förändras i takt med dem.