RecensionNya filmer
Grova övergrepp möter uppsluppen feelgood
Med ”I Guds namn” har François Ozon skapat ett klassdrama där grova övergrepp inom kyrkan inledningsvis blir en ganska intetsägande film – men som får liv när de drabbade männen möts som vuxna.
Sexuella övergrepp inom katolska kyrkan är som en genre i sig. Tragiskt vanliga i verkligheten, väl dokumenterade på film. Pedro Almodóvars ”Dålig uppfostran”, Pablo Larraíns ”Sällskapet – el club”, Philip Seymour Hoffmans präst i ”Tvivel” – exemplen är många. Denna franska film refererar till en annan film på samma tema, amerikanska ”Spotlight”, vars affisch pryder väggen på den polisstation där en intensiv utredning pågår. Nästan som en påminnelse om att det inte är någon oprövad mark François Ozon beträder i sitt senaste drama, ”I Guds namn”.
Filmen, som vann juryns pris på Berlins filmfestival tidigare i år, bygger på påstådda övergrepp på unga pojkscouter i 80- och 90-talets Lyon. Prästen Preynat är den anklagade, ärkebiskopen Barbarin den som sopat allt under mattan. Händelserna har fått stor uppmärksamhet först på senare år och är fortfarande under utredning. Filmen har därför spelats in under stort hemlighetsmakeri. Det hela tycks passa Ozons produktivitet väl. Regissören som till synes obehindrat växlar mellan personliga filmer och mer ”professionella” projekt, vilket detta senare får räknas till.