Lasse Berghagens färska självbiografi utlovar ”en blandning av sött och salt”, men finns det verkligen någon svärta bakom den kramgoda fasaden? SvD:s Karin Thunberg träffar ikonen för att prata skilsmässa, frånvarande fäder och outforskade inre stenbrott.
Den börjar i moll, hans självbiografi. Det är slutet av 1960-talet och på en husbåt i Stockholm sitter en 23-åring och sörjer kvinnan som just lämnat honom. Hon försvann till en ny kärlek i Norge och med sig tog hon deras treåriga dotter. Han tar gitarren till hjälp i sitt sorgearbete, vemodsvisorna klingar ut över Årstaviken. Tills husbåtsägaren – han som heter Cornelis Vreeswijk – slänger gitarren i sjön. Nu får det vara slut på klagovisorna.
– Jag blev rasande förstås. Gitarren var det sista jag hade kvar av Barbro, minns Lasse Berghagen.