RecensionNya romaner
Stridsberg genomskådar alla – men dömer ingen
Sara Stridsbergs första novellsamling är rik på språklig magi. Men det är i de raka historierna hon är som bäst – och när hon skildrar krisen i Svenska Akademien med en saga som drar tankarna till ”Alice i Underlandet”.
Somliga universum kröker sig i sig själva, och ett sådant är Sara Stridsbergs författarskap. Hennes texter är himlakroppar som lyser upp och passerar för att senare dyka upp igen – i en annan form, med små, skiftande förändringar men med samma märkliga lyskraft – och med en oändlig mängd blinkningar åt varandra.
Att läsa Sara Stridsberg ger känslan av att besöka en plats där man varit som barn och glömt hur det såg ut, men känner igen varenda sten. Det kan vara vara en stämning, ett landskap, ett ortsnamn, ett replikskifte eller ett människoöde som repeteras eller gestaltas ur nya synvinklar. Som romanens flicka vars pappa är intagen på mentalsjukhus, hon som återkommer i en pjäs och sedan i en av Stridsbergs verkligt otäcka barnböcker, där mammor spolas genom avloppssystem och barn hänger ut från balkongräcken eller på mentalsjukhus med intagna patienter.