Ni eller du?
Det gamla, ofta och resultatlöst debatterade spörsmålet om ett enhetligt tilltalsord i svenskan tar professor Erik Wellander i dag upp till förnyad omprövning i artikeln under strecket. Bristen på lämpligt tilltalsord medför en myckenhet av kringgående fraser i svenska språket. Språkhistoriskt sett är ni ett ganska nytt ord, uppkommet genom en missuppfattning, en oriktig uppdelning av en sådan förbindelse som ”hörden I”. Trots ett ogynnsamt utgångsläge hade ”ni” dock rätt stora utsikter att slå igenom, men så kom kriget med den långa beredskapstiden, under vilken hundratusentals unga svenskar vande sig vid det från allmogen ärvda språkbruket ”du” till alla jämställda. Skall den sociala utjämningen förmå återföra vårt språk till det gamla bondesamhällets enkla pronomenbruk? Svaret beror på utvecklingen av många sociala faktorer, om vilka ingenting kan förutspås.
En av de besynnerligheter som mest förvåna utländska gäster i Sverige är vårt egendomliga sätt att tilltala varandra. Vi säga ju i vissa fall du, i andra fall ni, men i många fall varken du eller ni utan doktor Andersson och fru Andersson, enligt regler som för främlingen te sig gåtfulla. I utlandet är man van vid klara och bestämda normer för språkbruket på detta område. Engelsmannen säger praktiskt taget you till varje medmänniska, och detsamma säger amerikanen. Fransmannen säger tu till sina närmaste i familjen och vänkretsen, eljest alltid vous. Tysken säger på liknande sätt du till släktingar, skolkamrater från barndomen och gamla vänner, men till alla andra Sie, låt vara gärna med tillägg av titel eller namn. Dansken säger på samma sätt du och De, norrmannen likaså, med vissa varianter. Men vad säga vi egentligen till våra medmänniskor? Vad föreskriver vårt så att säga officiella tilltalsskick?
Vi säga du till syskon, barndomsvänner, skolkamrater, exerciskamrater och till dem som vi ha lagt bort titlarna med, men i regel icke till föräldrar och äldre släktingar. Till sådana säga vi icke du utan far och mor eller vanligen pappa och mamma, farfar och farmor, farbror och faster o.s.v. Numera säger man f.ö. icke bara farbror som man gjorde ännu i början av detta århundrade, utan man lägger till förnamnet och säger alltså farbror Gustav och faster Greta. Det är ett rätt besvärligt tilltalsskick detta: Har farbror Gustav sett att farbror Gustavs bil inte står kvar där farbror Gustav ställde den? Jag har inte sett faster Gretas glasögon vet inte faster Greta själv var faster Greta har lagt sina glasögon?
Värre blir det emellertid, när man går utanför släkten. Till äldre bekanta säga barnen farbror Gustav och tant Greta. Läraren i skolan säger du till eleven, men eleven säger magistern eller doktorn eller, om det skall vara riktigt artigt, doktor Andersson. Studenter säga numera sällan bara professorn, det vanliga är professor Andersson; det är ett sexstavigt tilltalsord: Professor Andersson sa att professor Andersson skulle komma så snart professor Andersson kunde. Allra värst blir det dock, när vi måste tala med människor som vi icke känna. Merendels göra vi det också mycket motvilligt. Namn och titel kunna vi då icke använda, utan vi äro hänvisade till andra möjligheter, som eljest aldrig tagas i bruk i gamla kulturspråk. Till barn säga vi du, till vuxna säga vi – ja vad? Det är här som tomrummet gapar i vår grammatik, luckan i vårt pronomensystem. Vi ha intet allmänt erkänt pronomen som svarar mot det engelska you, det franska vous, det tyska Sie och det danska De.
Skolornas språkläror översätta de främmande hövlighetspronomena för andra personen singularis med ni, men det är lindrigt sagt vilseledande. Om exempelvis vår franska grammatik talade sant, så skulle där stå som översättning till vous: a) till bekanta: herr Andersson, fru Andersson, fröken Andersson, men om titel finnes: doktor Andersson, doktorinnan Andersson, aktuarien Andersson. b) till obekanta: min herre, damen och möjligen fröken. Anmärkning till b): Tilltalsorden min herre och damen brukas dock endast på tåg, i spårvagn, i butiker och på restauranger o.s.v. I vårdat språk undvikas dessa tilltalsord.
Läs även
Vad säger man då till den man talar med? Här kommer det märkvärdigaste i hela vårt tilltalsskick: man säger ingenting. Man undviker att tilltala den man talar med. Mot det franska vous svarar ingenting alls, i varje fall intet pronomen. Man frågar icke en medresenär på tåget direkt vart han tänker resa, utan man frågar högst allmänt: Vart ska det bära av? Vart går resan? Man använder kringgående vändningar, man frågar icke en badgäst på pensionatet om han skall resa på söndagen utan: Skall det bli resa om söndag?
Det hövliga tilltalsord till en främmande person som spelar så stor roll i andra kulturspråk betraktas alltså som obefintligt, och man fyller luckan i satsen med alla möjliga andra ord: Får det lov att vara mera kaffe? Används socker? Behagas grädde? Skall det vara en cigarrett? Finns det tändstickor? Glömdes icke ett paraply? Är det bekant var apoteket ligger?
Det svenska folket har utvecklat det till en verklig konst att på detta sätt undvika direkt tilltal. De kringgående fraserna äro mångahanda. Finns det snälltågsbiljett? Blir resan direkt till Köpenhamn? Är det något polletterat? Vad får det lov att vara här? Var det här det skulle vara biffstek? Två kaffe var det här, och två konjak. Nej, där skall det inte vara mera. Här och där, det är restauranggästen.
Som framgår av exemplen är dylikt tal icke en förkonstling inom språket på samhällets höjder, det är ett högst folkligt talesätt det rör sig om. Vem känner icke igen sådana fraser som: Ä de te å resa te Stockholm? Hur ä dä te å må nu?
Det är sådant som får utomstående att dra på smilbanden och sora hos våra närmaste grannar, danskar och norrmän, framkallar denna föreställning att svenskarna äro stela och otillgängliga. Onekligen ger det en känsla av kyligt avstånd, detta att man icke direkt vänder sig till sin medmänniska utan liksom talar om henne: Skall det bli resa om söndag? Vart skall det då bära av? Sådant kan ju lika väl sägas om en frånvarande som till en närvarande.
Nu kan det ju göra oss ungefär detsamma vad våra grannar och andra folk tycka och tänka om oss, men det kan icke vara likgiltigt för oss själva, om vi göra den dagliga samvaron med våra medmänniskor tyngre och besvärligare än den behöver vara. Och det göra vi med detta tilltalsskick, som försvårar umgänget och faktiskt i många fall hindrar ett enkelt och naturligt tankeutbyte.
Ett fint utbildat och kultiverat språk bör helt enkelt ha ett allmänt användbart kort pronomen för andra personen singularis.
Det gamla svenska bondesamhället hade inga bekymmer i detta hänseende. Där sade man du till en och I till flera, konstigare var det icke. Och som bekant finns det trakter i vårt land, där allmogen än i dag behåller den urgamla seden att säga du till alla, hög och låg. Det är också det gamla bondesamhällets sed som lever kvar i den moderna arbetarklassens tilltalsskick, som dock har den viktiga begränsningen att du användes bara till likställda, så att säga till kolleger, icke till andra. Man säger icke du till barnens lärare eller till fröken i postluckan, och än mindre till personer med känd titel, kyrkoherden på pastorsexpeditionen, häradshövdingen i rätten, doktorn på mottagningen, rektorn i skolan o.s.v.
Vad som störde och så småningom förstörde vårt gamla, från urminnes tider ärvda tilltalsskick, det var det medeltida ståndssamhället med sitt säregna titelväsen. Kungliga och furstliga personer, adelsmän, präster, lärda, över huvud alla som hade en titel, gjorde anspråk på att tilltalas med sina titlar. Utgångspunkten för denna utveckling tycks ha varit vissa österländska titelbruk, som över det byzantinska kejsarhovet funno vägen till västerländska hov och småningom utbredde sig till allt vidare kretsar.
Utvecklingen till allt större artighet mot de betitlade gick fram på två vägar. Man kunde tilltala dem med titeln: Eders Majestät, Eders Nåde, Herr Greven, Herr Prosten o.s.v., alltså i tredje personen. Ville man icke i oändlighet upprepa titeln, så användes tredje personens pronomen. Det är ju fullt logiskt om man säger: Får jag fråga Herr Prosten om Han kan ge mig betyget nu?
Det är detta mycket hövliga språkbruk som lever kvar i det folkliga han och hon som tilltalsord till högre ställda personer: Var kommer han ifrån? Har hon varit i stan? Tilltalsorden han och hon äro alltså ursprungligen såsom ersättare för fina titlar, utpräglade hövlighetspronomen.
Man kunde visa sin vördnad också genom att tala i pluralis, som om den tilltalade vore ett majestätiskt flertal gentemot ens eget blygsamma ental: Jag beder Eders Nåde att I viljen hörsamma min begäran o.d. Detta sätt att kall en kung eller en furste för I är den regelrätta motsvarigheten till hans egen majestätiska plural: Vi Oscar med Guds nåde o.s.v., Vi göre veterligt.
På den vägen är det nu som franskan och engelskan ha slagit in, då de småningom ha ersatt andra personen singularis tu och thou med andra personen pluralis vous och you. Och det är den tilltalsformen som har segrat i de många svenska landsmål, där visserligen fadern säger du till sonen men sonen säger I till fadern: I far, sa I fara te stan nu? När Vilhelm Moberg skriver sådant i historiska romaner, så är det för honom icke tillgjord gammalsvenska utan alldeles levande småländska. I är här den yngres vördnadsfulla tilltal till den äldre.
De båda metoder att visa sin vördnad för den tilltalade, som nu ha antytts, bruket av tredje personen och bruket av pluralis, kunna emellertid förenas på det sättet, att man använder både tredje personen och pluralis. Det är den vägen som tyskan har slagit in på, då den som hövlighetspronomen använder tredje personens plurala pronomen Sie, och på den vägen har danskan och norskan följt med sitt De. I tyskan, och likaså i danskan och norskan, säger man alltså numera till en person varken vill han eller viljen I utan ordagrant vilja de ge mig en tändsticka? Onekligen ett originellt uttryckssätt. Om vi flytta över detta till modernt svenskt talspråk så skulle vi alltså säga till en person som vi be om en tändsticka: Vill dom ge mig en tändsticka?
Hur har det då faktiskt gått i svenskan? Vad använda vi nu för hövlighetspronomen? Som redan nämnts har svenskan prövat båda de vägar som i andra kulturspråk ha lett fram till ett hyggligt tilltalsskick, och vi ha i folkligt språk än i dag kvar båda dessa tilltalsformer. Vill han ge mig en tändsticka? och Vill I ge mig en tändsticka? Men den sällsamma förening av tredje personen och pluralis, som har segrat i våra grannspråk tyskan, danskan och norskan, ha vi icke på allvar försökt. Ännu vid sekelskiftet funnos svenskar som yrkade på införande av det danska och norska De, men dessa skandinavistiska enhetsplaner ha nu korsats genom att det svenska di har utträngts av dom.
I svenskan har utvecklingen fått en egendomlig vändning sedan ett alldeles nytt pronomen har trätt fram och upptagit tävlan med de förut befintliga du, I och han. Det är det Ni, som i skolgrammatiken brukar ges som översättning till de främmande tilltalspronomena you, vous, Sie o.s.v. Med detta börjar den stora oredan i svenskt tilltalsskick.
Språkhistoriskt sett är ni ett ganska nytt ord, det är resultatet av en missuppfattning, en oriktig uppdelning av sådana förbindelser som hörden I. Det är n-ljudet i hörden, som har dragits över från verbet hörden till pronomenet I, vilket på det sättet har blivit Ni. Detta Ni är alltså i första hand tilltalspronomen till flera, men eftersom I används även som hövlighetspronomen till en person, så tjänar alltså Ni ursprungligen även som hövlig tilltalsform till en, och så användes det än i dag i de delar av vårt land där det gamla I har ersatts av Ni. Där säger alltså sonen icke du till fadern utan Ni: Far, ska Ni resa till stan i dag?
Det besynnerliga är nu att detta som hövlighetspronomen menade ord av flertalet svenskar kännes som en avsiktlig ohövlighet från en talande som anser sig för mer än den tilltalade. Denna känsla har givetvis icke uppkommit i de allmogedialekter där Ni är sonens vördsamma tilltal till fadern, den har sitt ursprung i friktionen mellan det gamla allmogesamhället och det betitlade ämbetsmannaståndet, och den bottnar kuriöst nog i ett missförstånd av den avsedda hövligheten.
Betitlade ämbetsmän tilltalade sedan gammalt personer av allmogeklassen med du, medan dessa naturligtvis svarade med vederbörandes titel. Den tid är icke avlägsen, då gamla domare i rätten sade du till parter och vittnen, och samma tilltalsskick användes tidigare av präster, läkare, postmästare och andra betitlade företrädare för samhällets auktoritet. När så den nya tiden bröt in och det gamla ståndssamhällets du av hövlighet ersattes med det moderna ni, överflyttades från du till ni den klasstämpel som ju självklart följer med ett ensidigt tilltalsskick: den med ni tilltalade fick mindervärdeskänslor gentemot den titulerade.
Trots detta ogynnsamma utgångsläge hade ni under mellankrigstiden rätt goda utsikter att slå igenom, främst tack vare att skriftspråket alltmera oförbehållsamt antog detta tilltalsord. Men så kom med det andra världskriget en ny vändning i vårt tilltalsskicks sällsamma historia. Hundratusentals unga svenskar av alla stånd och villkor inkallades till värnplikt och vande sig under månaders och års tjänstgöring vid arbetarklassens konservativa, från allmogen ärvda språkbruk, med du till alla jämställda, och detta nya bruk har märkbart rubbat vårt tilltalsskick. I studentkretsar gälla numera andra normer än förr, då titelbortläggningen följde fasta regler, och inom arbets- och fritidslivet synas nya normer vinna insteg. Sålunda tyckas, för att ta ett typiskt exempel, alla motorcykelförare numera vara du med varandra endast på grund av det gemensamma färdsättet.
Dock vore det förhastat att av dylika tecken sluta att du nu är på väg att erövra ställningen som det allmänna tilltalsordet, som i engelska grammatiken skulle kunna sättas in som översättning till you. De högre socialgrupperna växa relativt, och deras vanor ha visst icke förlorat allt inflytande. Behovet av ett särskilt hövlighetspronomen kommer nog allt fortfarande att kännas. Därtill kommer i dessa dagar en ny faktor av språklig art. Liksom på 1700-talet franskan var det fina, det tongivande språket, så är numera för huvudmassan av svenska folket engelskan det fina språket, som uppfattas som normgivande. Folkskolans undervisning i engelska kommer att ställa den bredaste allmänhet inför frågan om vilket ord som i svenskan egentligen motsvarar detta you. Det är icke självklart att det blir du. Den vidare utvecklingen av vårt tilltalsskick kommer att bero av många särskilt sociala faktorer, som icke kunna förutses. Men nog skulle det förvåna, om den sociala utjämningen i våra dagar skulle förmå att återföra vårt språk till det gamla bondesamhällets enkla pronomenbruk.
