Sylvia Plaths dikter vägrar hålla käften
Sylvia Plath läses vanligen som en bekännelsepoet, men i en ny biografi som delvis befriar henne från sjukdomsstämpeln framstår hon snarast som en mästerlig surrealist. Språket i hennes texter tycks understryka värdet i att göra sin röst hörd, på sina egna villkor.
Bara ett par timmar efter att Sylvia Plaths liv tog slut, på morgonen den 11 februari 1963, gick The Beatles in i Abbey Road Studios några kvarter bort för att spela in debutalbumet ”Please please me”. Därmed inleddes karriären för popmusikens mest inflytelserika band exakt när poesins mest inflytelserika röst tystnade – även om detta inflytande mestadels skulle ske postumt. Diktsamlingen ”The colossus” (1960) hade väckt viss uppmärksamhet i det nya hemlandet England men gjorde inget avtryck hos vare sig läsare eller kritiker i USA. Debutromanen ”Glaskupan” hade också precis fått artiga recensioner i brittisk press, men hade refuserats av två amerikanska förlag. Självmordet nämndes i en enda tidningsnotis, där inget sades om hennes författarskap, utan hon kallades enbart hustru till en av Englands mest kända poeter, Ted Hughes.