Therese Eriksson:P O Enquist hade öga för individerna i folkhavet

Per Olov Enquist (1934–2020).
Per Olov Enquist (1934–2020). Foto: Dan Hansson

Den utstötta och missanpassade, den passionerade och något löjeväckande idealisten samt den ointagliga och farligt tvärsäkra – kring dessa tre typer kretsade mycket av P O Enquists författarskap, som alltid intresserade sig för den enskilda människan i den kollektiva rörelsen.

Publicerad
Annons

En tunn ishinna över ansiktet, öppna ögon därunder. Bilden återkommer genom författarskapet: ”Döden tänkte han sig så. Hade alltid tänkt sig den så: överfrusen, med blicken upp mot stjärnehimlen.” Det är decembernatt på Island, året är 1989, och P O Enquist har – i bara sockarna – rymt från behandlingshemmet. Utvägen att somna i snön i den isländska natten finns där, men författaren fattar ett annat beslut. Något bättre gives honom. Det är en vändpunkt. Ett par månader senare, i februari 1990, blir författaren nykter och ett annat liv tar sin början. Den berättelsen gestaltas i memoarromanen ”Ett annat liv” från 2008.

”Det gives alltid något bättre än döden”, heter det i ”Musikanternas uttåg” (1978). Inte den här gången. Nu är Per Olov Enquist – lärarinnpajken från Det Gröna Huset, Sjön 3, Hjoggböle – borta. Västerbotten sörjer, för nu har – efter Sara Lidman och Torgny Lindgren – den sista av de tre riktigt stora lämnat oss. Det är, faktiskt, ofattbart. Hur kan denne författare, som i verk efter verk skildrat hur människan försöker bjuda det omöjliga motstånd, gå och dö? Ja, det kan man förstås fråga, men: det är själva försöket som är poängen. Det omöjliga rår vi inte riktigt på, men som det förkunnas i ”Kapten Nemos bibliotek” (1990), ”mot bättre vetande är ett bra sätt att inte ge upp”. Det är i hög grad utifrån det trotset detta författarskap byggts. Och texterna har vi ju kvar.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons