Recension
Nordins verk laddas med desperation
Det är informerande att genom Konserthusets programhäfte för vårens tonsättarweekend få veta att tonsättaren Jesper Nordins föräldrar var skådespelare och konstnärer. Också han framstår i första hand som en konstnär, inte musiker. Visserligen hör sådant som klang och tonlängd till hans undersökningsmaterial men frågorna är andra än den konventionella kompositörens.
När de flesta andra lämnat frågan om vad musik är kvar i 1900-talet envisas Nordin med att pröva kommunikationen på en nivå utan tecken och symboler. På Nordins gestrument rör tonsättaren med sin hand över en yta, men hantverket är väsensskilt från det J S Bach lärde sina elever. För att inte ropa på kejsarens nya kläder måste man delta intellektuellt och acceptera att frågan pekar tillbaka på frågeställaren, som 3D-bilderna man stirrar på och som plötsligt öppnar sig. Den är existentiell.