Krönika
Vågar kulturen bitas i framtiden?
Sverige älskar sina kulturpersonligheter, men vill helst slippa betala för dem. I stället ska de bli entreprenörer som tar betalt av näringsliv och kunder. Kristin Lundell undrar hur det ska gå med konstens frihet.
Alla decennier har sina modeord. På 80- talet talade vi om yuppies, på 90-talet var det it-miljonärer och på 00-talet behölls prefixet it – men användes nu till ord som it-girls och it-väskor: med betydelsen att någon eller något hade just ”det”. Det har bara gått två år in på 10-talet, men det är ingen vild gissning att ordet som kommer att definiera decenniet är entreprenör. Det har blivit det finaste en människa kan vara; något som hyllas i såväl tv-soffor som politiska rapporter. Förra veckan satt Isabella Löwengrip, också känd som Blondinbella, i både SVT:s Morgon- och Go Kväll-soffa och förklarade att entreprenörskap ligger henne ”varmt om hjärtat”. Samtidigt, i en rapport signerad de Nya Moderaternas kulturutskott med namnet Kulturen 2020, presenteras en vision där kulturarbetare också är entreprenörer. Som ett av sammanlagt 72 förslag som presenteras för kulturen framöver återfinns i punkt nummer 22: ”Fortsatt satsning på ökad kunskap om entreprenörskap inom ramen för kulturutbildningarna”.