Recension

Ad astraSinnlig romans utan generationsgränser

Ola Johansson
Publicerad
Annons

En äldre kvinna sitter omgiven av stjärnhimlar och värjer sig mot hemsökande reminiscenser från krigets Tyskland. Men trots att de stora frågorna alltjämt ekar tomma svar medan arméns musikkår marscherar fram ”Einzug der Gladiatoren” längs minnenas hårda gator, framkallar kvinnan snart en gestalt som skingrar mörkret för ett ögonblick. Det är en stupad soldat och pojkvän, som kommer tillbaka till framtiden för att lindra hennes ensamhet.
”Ad astra” är en sorts bekännelseakt av Karin Boldemann som i likhet med ”Vitblomma”, uppförd på Stockholms stadsteater förra året, söker upp motiv från barndomens Tyskland. Bekännelsen gäller i lika hög grad lusten att leva vidare – om så genom återblickar – som tvivlet på en högre mening. Denna ambivalens, där skärvor av bekymmersfria scener glimtar till i en annars hotad livsvärld, ledsagas träffande genom sånger med Zarah Leander.
Berättardramat har alltså en dov bakgrund, men kärleksfulla motiv spjärnar ut i en relief av lustfyllda krönikor, lätt och ledigt som en enkel nattmusik. Detta mycket tack vare Eva Gröndahls effektiva regi och särskilt Anita Dahls självklara närvaro mitt på den intima scenen.

Det som hade kunnat stanna vid en illustrerad radioteater blir genom förgrundsgestaltens eleganta variationer ett sceniskt förlopp där anekdoter spiller över i livliga episoder från förr.
Särskilt medryckande är scenerna med den unge soldaten (Daniel Larsson) där den sinnliga romansen inte känner några generationsgränser. I sådana skeden speglar droppar av lycka ett kosmos där människan är mer trosviss än stjärnorna.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons