De dödas vinkel
GRÄNSLAND Vilket intresse har egentligen de döda av vad vi, de kvarlevande, gör? Under arbetet med en ny roman har författaren Lars Andersson ställt sig den frågan, som han här utvecklar i en essä med stöd i Tomas Tranströmers diktning.
En man ligger på sin hotellsäng med utbredda armar. Hans inre, hans föreställningsförmåga har nyss översvämmats från Det Vilda Torget utanför: nuet, historien; fasorna, förhoppningarna. Ja även det alldagligas allmänna skrammel. Det är i Brügge i Flandern, därav låga stränder, också i honom själv; fast kanske alltid i honom själv; ”om döden stiger två decimeter översvämmas jag”.
Så klangen av klockor, som ”flyger oss hem till sist”, ”levande och döda”. När den har klingat ut kan han dels höra sina egna steg dö ut på gågatan utanför. Dels ligger han där i denna sin ställning: