En Shania Twain för hela familjen

Publicerad
Annons

Globen:
Shania Twain, söndag

Shania Twain är omstridd i countryvärlden. Hon var med om att initiera 90-talets våg av countrydoftande popmusik, med tyngre komp än någon annan countryartist, och i Nashville har hon aldrig riktigt erkänts. Ändå är hon idag mer country än sångerskor som Faith Hill och LeAnn Rimes, som båda tycks ha tagit steget definitivt över till pop- och mainstreamscenen. I Shania Twains musik finns ändå tydliga stilmarkörer som ofta växer till att bli musikaliska betydelsebärare.
När hon för första gången står på en svensk scen, inför ett i det närmaste fullsatt Globen, tar hennes tre fiddlers rentav över showen. De ger flera av sångerna en keltisk touch, med sina tungt suggestiva linjer, ett drag som blir än tydligare live än på skiva. De ger även musiken ytterligare ironisk accent, som i ”Don‘t be stupid” där den ungflickskaxiga texten lyfts fram av irländska dansrytmer filtrerade genom ett riff lånat från Slade, av alla.
På scen lever Shania Twain också mer konsekvent upp till countrys publikethos än någon annan artist jag sett. Countryn vårdar sina fans, och Shania Twain skriver otaliga autografer medan hon sjunger, hon väntar inte ens till solona, hon delar ut kramar, och hon sjunger balladen ”The woman in me” framför ett ungt par långt upp på läktaren. Det handlar naturligtvis, liksom den utdragna introduktionen av bandmedlemmarna, om ett ohöljt publikfrieri, men det rymmer också en otvetydig charm.
Och det understryker att Shania Twain vill legitimera sin stilintegration inför ett countryetablissemang som av hävd har svårt att klara balansgången mellan det konstnärliga och det kommersiella.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons