Nu blir vi 7 miljarder

GENÈVE/FRYSHUSET
– Man ska inte glömma att stora framgångar har gjorts. Världen står inte längre inför en befolkningsexplosion. Befolkningstillväxten har tyglats enormt jämfört med det stora barnafödandet på 1960- och 70-talen, säger demografen Ralph Hakkert vid FN:s befolkningsorgan UNFPA i New York.

Hakkert är en av författarna till FN:s befolkningsrapport ”Människor och möjligheter i en värld med sju miljarder” som publicerades i onsdags. En rapport som tar avstamp i det faktum att jordens befolkning under de senaste tolv åren har ökat med en miljard, från sex till sju miljarder människor.

Och på måndag blir vi, enligt FN, 7 000 000 000 människor – ofattbart många. Smått overkligt. Inte minst för oss som föddes någon gång kring tremiljarders-strecket och sedermera under gymnasietiden, i mitten av 1970-talet, blev informerade om att vi nu var fyra miljarder människor på jorden.

Skulle vi idag samla hela världens befolkning i Sörmland skulle varje individ få en dryg kvadratmeter till sitt förfogande – och ändå skulle ingen bli blöt om fötterna i Båven eller Mälaren. Utspridda över hela Sverige skulle det finnas närmare 59 kvadratmeter per person.

En människa här på jorden som försöker göra siffran sju miljarder och utvecklingen mer begriplig är Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet. Hans föreläsningar om jordens befolkning och förutsättningar slår ofta betraktaren med häpnad. Spelar föga roll om han framträder för Microsoft i Seattle, för Elin Wägner-sällskapet i Växjö, är hos Asian Development Bank i Manila eller svenska gymnasieelever på Eldsjälsmässan i Fryshuset. Med torr statistik, färggrann grafik och mycket humor vänder Rosling ut och in på okunskap och fördomar om världens befolkning.

– Vi i Västeuropa och i Nordamerika utgör numera en niondel av jordens befolkning. Ändå envisas vi fortfarande med att kalla resten av världen, åtta niondelar, för u-länder eller ”developing world” på engelska. Vi delar fortfarande in världen i ”Vi och Dom” precis som på 1960-talet då världen var som mest ojämlik. Men det finns inte längre två olika typer av länder. Det finns länder och regioner som befinner sig på olika hälsomässiga och ekonomiska nivåer.

Rosling levererar påståendet tillsammans med en karta på storbildsskärm där världens sju miljarder människor i 194 länder positionerats efter befolkningens inkomst och livslängd. 50 års utveckling åskådliggörs via animerad grafik.

– Försök dra en gräns mellan i- och u-land här, säger Hans Rosling lätt sarkastiskt när patenterade grafikbubblor stelnar år 2010 och den unga publiken i Fryshuset jublar över komplex spridning från de 91 000 invånarna i Liechtenstein till 12,5 miljoner i Zimbabwe.

– Jämför med standarden i Sverige mellan 1900 och 1962. Däremellan bor större delen av jordens befolkning i dag.

– I Mexiko strävar mamma och pappa med två barn för att bygga eget hem. I Bangladesh vill samma familj skaffa en rickshaw och jobba jättehårt. I Vietnam har mamma och pappa redan moped och två barn. 80 procent av jordens befolkning lever i länder eller rättare sagt regioner med under tre barn per kvinna.

Enligt FN:s färska befolkningsrapport blir vi, 31:a oktober, sju miljarder människor, och 2050 finns omkring nio miljarder på jorden. Det vet man ganska säkert för de som ska få barn om 20–40 år är ju redan eller nästan födda. Och FN:s befolkningsprognoser har sedan 1950 aldrig haft fel med mer än sex procent.

SvD har studerat FN-rapporten som innehåller flera intressanta slutsatser.

• Många – men på väg att stagnera.

År 1950 uppgick världens folkmängd till 2,5 miljarder och folkmängden ökade med 50 miljoner personer per år. I slutet av 60-talet var ökningen drygt 70 miljoner, eller två procent per år. En befolkningstillväxt man tidigare aldrig skådat. Hade det fortsatt i samma takt skulle det ha inneburit en fördubbling av världens folkmängd vart 35:e år.

– Betänk att 1950 fick kvinnorna på jorden i genomsnitt fem barn. Idag är det 2,5. Vi har halverat antalet barn per kvinna. Vi har gått fem sjättedelar av vägen från fembarnsfamiljen till tvåbarnsfamiljen. Vi är nästan framme, förklarar Hans Rosling under sitt seminarium i Fryshuset och syftar på att befolkningsökningen så småningom stagnerar och att vi rent av blir färre människor på jorden.

Med tanke på jordens sinande resurser vore det eftersträvansvärt enligt FN:s alla prognoser.

• Många unga – men inte fler barn.

Nästan hälften av befolkningen i världen är under 25 år. Men i Europa har antalet ungdomar minskat sedan mitten av 1970-talet, en utveckling som fortsätter. En liknande utveckling väntas i Asien och på längre sikt även i Latinamerika. Däremot beräknas antalet ungdomar öka rejält i Afrika, och även i Nordamerika väntas en viss ökning fram till 2050.

– Men antalet födda barn på jorden har slutat att öka. Det är ett av de mest okända fakta som finns. Det föds mellan 130 och 140 miljoner barn per år och det ökar inte längre. Så det finns ungefär två miljarder barn, säger Hans Rosling.

Men vissa länder har det tuffare än andra. I exempelvis Indien finns 600 miljoner människor under 24 år. Regeringen menar att det är en massiv kraft att räkna med i framtiden, men demografer och sociologer höjer ett varnande finger eftersom 48 procent av Indiens barn är undernärda och bara hälften tar sig igenom grundskolan.

• Allt fler äldre.

Antalet personer i åldern 65 år eller äldre mer än tredubblades 1950–2000, och enligt FN:s projektion beräknas de tredubblas ytterligare en gång fram till 2050. Då kommer det att finnas totalt 1,5 miljarder människor som är 65 år eller äldre 2050. Det motsvarar dubbla folkmängden i Europa idag.

– Se på mig. Jag är framtiden redan idag. 63 år gammal, konstaterar Hans Rosling och haltar lite lätt fram över scenen i Fryshuset.

Även antalet personer i åldern 80 år och äldre har ökat snabbt. År 2000 fanns det 70 miljoner som var 80 år eller äldre. År 2050 väntar FN:s en sexdubbling av antalet personer i dessa vårdkrävande åldrar. Det är inte bara Europas och Sveriges befolkning som blir äldre och äldre. Runt om i världen ökar medellivslängden i så gott som alla länder.

• Räcker resurserna?

Mängden människor är inte problemet, och ytmässigt finns gott om plats på jorden. Problemet är hur de krympande naturresurserna ska räcka till om vi ska ha fortsatt tillväxt och nödvändig välfärdsökning. Jordens resurser är redan kraftigt överutnyttjade. Vatten, åkermark, skogar och energi och därmed livsmedel håller på att bli bristfaktorer – som motverkar välfärdsökning för miljarder fattiga människor.

Opåverkade delar av Afrika och Amazonas måste snart tas i anspråk. Grundvattennivåerna sjunker stadigt på många ställen, fiskbestånden i haven decimeras och användningen av fossila bränslen destabiliserar enligt många bedömare jordens klimat.

Ta ett land som Tanzania. Befolkningen var bara sju miljoner 1950, men är nu uppe i 45 miljoner och väntas öka till 109 miljoner 2050. I ett sådant läge är det snudd på omöjligt att uppnå ökad välfärd. Ju fler vi blir desto mindre tillgång till naturresurser finns till var och en, medan en minskning av jordens befolkning skulle öka tillgångarna per person. Framtidens människor skulle sannolikt få bättre liv med mindre konkurrens om resurser om befolkningen minskar från dagens sju miljarder.

• Urbaniseringsexplosion.

I Asien bor drygt 60 procent av världens befolkning. Där finns också sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh, plus några av världens största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljonstäder i Asien.

– Nästa årtionde kommer att bli den stora urbaniseringsexplosionen. Men urbanisering måste ses mer positivt. Det är ett fenomen som inte går att undvika. Man måste planera bättre för detta, och se till att människor inte hamnar i usla förhållanden kring megastäder där fattigdom blir ytterligare en orsak som späder på befolkningsökningen, konstaterar Ralph Hakkert.

• Minskad barnadödlighet minskar befolkningstillväxten.

Minskad fattigdom och bättre förhållanden leder till att barnadödligheten minskar vilket i sin tur leder till att människor skaffar färre barn – eftersom man inte måste ha många barn för att försäkra sig om att några överlever.

– Det går att stoppa den fortsatta befolkningsökningen om vi gör de rätta sakerna – NU. Först blir man frisk – sedan får man mindre familjer – spelar ingen roll om man är katolik, muslim eller buddist. Så funkar det, fastslår Rosling som för att ytterligare exemplifiera vad han menar för den unga publiken tar ett vågat exempel.

– En av de vidrigaste fördomarna om regioner där det föds många barn har ni säkert också hört. Om Somalia och andra ställen sägs att de där knullar som kaniner. Min farmor hade åtta barn i Sverige för hundra år sedan men då var det var aldrig någon som sade att hon knullade som en kanin. Hör ni såna liknelser, med människor och djur, så måste ni reagera och protestera.

Ralph Hakkert på FN understryker att mycket mer måste göras:

– Mer resurser måste satsas på familjeplanering, särskilt söder om Sahara och i sydöstra Asien. Befolkningsfrågorna har inte den prioritet de borde i länders biståndsarbete. Man har satsat massor på att bekämpa exempelvis hiv/aids, medan familjeplanering systematiskt hamnat i skuggan. Mer än 215 miljoner kvinnor världen över önskar tillgång till preventivmedel men har inte möjligheten. Väldigt många människor i världen får fler barn än de önskar.

Fast det är inte så enkelt som att bara få mer resurser och tillhandahålla preventivmedel, menar han. I många länder finns kulturella och religiösa orsaker som försvårar familjeplanering. I flera afrikanska länder är sex–sju barn normen för social prestige, säkrad framtid och tillgång till land. Där lyssnar få till rådet att skaffa färre barn.

• Minskat barnafödande.

Samtidigt är minskat barnafödande i länder som Italien, Spanien, Portugal, Bulgarien, Ukraina, Armenien, Georgien, Kina och Japan ett växande problem. I Bulgarien har befolkningen minskat med 15 procent de senaste 20 åren, beroende på dels minskat barnafödande dels på emigration, enligt Hakkert. Det ger skeva åldersfördelningar, problem med brist på arbetskraft och pensioner. Vem ska betala för alla gamla?

– Här måste man jobba med exempelvis statliga bidrag. I Mongoliet satsade man på bidrag när befolkningen sjönk under två barn per familj. Staten gav 800 dollar per år och familj för att ha fler barn, och barnafödandet ökade till 2,5 barn. Men nu har bidragssystemet blivit för dyrt,och barnafödandet väntas tyvärr minska igen, säger Hakkert.

• Framtidsscenarier.

På 1960-talet var befolkningstillväxten i världen två procent per år, nu är den 1,07 procent. Hälften av världens befolkning föder färre än 2,1 barn i dag, vilket ligger under reproduktionsnivån. Men även om kvinnor föder färre barn idag så kommer världens befolkning fortsätta att öka under ett par årtionden innan tillväxten planar ut. Varför? Jo, kvinnor som föddes på 1960- och 1970- talen fortsätter att föda barn, och eftersom de är så många blir det fortsatt många barn även om kvinnorna bara har två barn var. Dessutom ökar livslängden och människor blir kvar längre tid på jorden.

FN:s befolkningsorgan har flera olika framtidsprognoser. I den mest dramatiska dundrar vi på och blir 10 miljarder 2115, och först därefter mattas kurvan av.

I prognosen med lägst befolkningsökning hejdas tillväxten redan 2045, då den planar ut på 8,1 miljarder.

Den prognos som i dag anses mest trolig – och som flertalet demografer tycks vara överens om – pekar på att vi omkring år 2050 kommer vara nio miljarder människor på jorden och 10,8 miljoner invånare i Sverige. Så dags i livet har Afrika och Asien fått ytterligare var sin miljard invånare medan övriga delar av världen har i stort sett samma befolkningsmängd som för närvarande. Där någonstans förväntas också befolkningstillväxten stagnera.

Men den som lever får se – och kalkylera.

Läs även

Vem är du av sju miljarder?

Världen 2011-10-28 10:42