”Jag var med och jag överlevde”

Jonas Gardell parerar med visst dödsförakt vågorna där han fräser fram i sin ranka utombordare medan jag och fotograf Dan Hansson skräckslaget klamrar oss fast i fören.

– Vi kunde ha träffats på ett kafé, men det här är väldigt mycket jag! förkunnar han och ler förtjust varje gång ett svall stänker ner journalisterna.

Det här är inte en artikel om ”de” homosexuella. Det är en text om oss, om vår historia.

– Tre bögar på en klippa! säger Gardell när vi äntligen hittat en ledig kobbe i Stockholms mellanskärgård och den gemensamma nämnaren för alla tre närvarande går upp för honom.

I dagarna ges första delen av hans mastodontprojekt om aids i Sverige ut, Torka aldrig tårar utan handskar. Undertiteln är Kärleken. Resterande delar, Sjukdomen och Döden, är redan färdigskrivna och ges ut i vår respektive tidig höst nästa år. En tv-serie baserad på alla tre visas på SVT i oktober i år.

Gardell, inte känd för att skriva några tegelstenar, har den här gången producerat totalt närmare tusen sidor. Han refererar måhända en smula anspråksfullt till Vilhelm Moberg, som om han skrivit bögarnas eget nationalepos.

I kärleksromanens form återvänder han till rollfigurerna Benjamin och Rasmus från sin 80-talspjäs Ömheten. Två 19-åriga killar som – sprängfyllda av önskan att få älska någon och bli älskad tillbaka – kommer ut, finner varandra och just när livet ska börja visar sig ha klivit rätt in i helvetets portar.

Till stor del handlar romansviten om upprättelse.

– Jag ville skriva en stor bok, ge de här vackra unga männen som inte fick leva sina liv den digniteten. För det är ni värda. Ni var så vackra, så underbara. De kunde inte sörjas som bögar utan togs tillbaka av sina föräldrar som gjorde dem heterosexuella efter deras död. Man sa att det var cancer, förnekade de liv de levt. Vi homosexuella måste hitta en berättelse om varför de här unga männens liv inte var fullständigt bortslösade och värdelösa.

Under researcharbetet har han plöjt tusentals artiklar och gjort mängder av intervjuer. Gardell hugger in på LCHF-picknicken som han bett oss ta med och berättar förvånat hur mycket han glömt från den tiden. Och om han glömt, hur ska då nya generationer bögar kunna veta?

Hur var Stockholms gayliv på tidigt 80-tal, just innan aids bröt ut, undrar jag.

– Du måste förstå vilken mörk och provinsiell stad Stockholm var då. Bokstavligen, det fanns ingen belysning någonstans. Gaydiscot Big Brother låg på en bakgata.

Men där fanns en gryende homosexuell frigörelse, skör och ny. Den äldre generationen homosexuella hade byggt sina liv på att det bara var i tystnaden som de hade möjlighet att leva. För dem som träffades på diskreta middagar på Östermalm var gaphalsar som Gardell och vänsterbögarna i RFSL på Söder som ville synas mest ett hot.

– Däremot var vi alla inne i den allmänna sexuella frigörelsen från 60- och 70-talen, vad vi gjorde var att vi knullade hej vilt. Vi hade verkligen jättemycket sex, med betoning på jätte och mycket, säger Gardell och tar ogenerat av sig t-tröjan när solen tittar fram.

Han hängde själv redan som 14-åring på Norra Klara kyrkogata där skillnaden mellan raggning och prostitution var flytande. Ibland fick han pengar för sex, lika ofta fick han det inte utan gjorde det för att få känna ömhet.

Livet som de lever är inte ett enkelt liv men ett bra liv, ett liv som de själva valt, erövrat och betalat för.

/…/

Men vad de inte vet är att det skall bli mycket värre än någon av dem någonsin kunnat föreställa sig.

Att det här är den sista tiden före stormen då ondskan skall slita sina fjättrar och gå över världen som en galen hund.

Sjukdomen kom inte över en natt, den smög sig på. En bisats i en artikel om någon mystisk sjukdom som drabbade homosexuella i San Francisco, någon notis om fyra danskar som dött i cancer. Ingen förstod vad som hänt förrän det var för sent och många redan var smittade.

– Det är som i en skräckfilm, i efterhand vet man att den där storpattade tjejen inte borde ha gått upp på den där vinden för där finns en knivmördare. Men hur skulle vi veta då att detta skulle ödelägga våra liv?

De första åren var det förmodligen fler hivsmittade som dog av självmord än av aids. Andra söp i princip ihjäl sig för att dämpa ångesten. Gardell hade fyra nära vänner och älskare som tog livet av sig inom loppet av ett halvår.

Allt i trilogin bygger på verkliga händelser och riktiga personer. Medan vågorna skvalpar in mot klippan beskriver Gardell en scen i den avslutande delen. En av romangestalterna ställer till med stort 30-årskalas, trots att alla vet att han bara har några veckor kvar att leva.

– Man hade tänt marschaller och lyktor på innergården, alla var så vackra. Han satt där i mitten i en kostym som var alldeles för stor, han var så mager att det inte fanns något kvar av honom, det var som ett kranium som stack upp ur hans alldeles för stora krage. Killen i verkligheten hette Mats.

– Mats Holmberg? avbryter fotograf Dan Hansson.

– Ja, kände du också honom? säger Gardell. Vi gav honom presenter som en motståndshandling, som något jävla trots. Det var skivor han inte skulle hinna lyssna på, kläder han inte skulle kunna bära. Och vi ställde oss upp och sjöng Ja må du leva för honom, Ja må du leva i hundra år. För vi ville att något skulle vara normalt, som det ska vara när en kille fyller 30.

Gardell gråter när han berättar, rösten darrar men är obeveklig.

En annan ung man ville hemlighålla sin sjukdom för alla, och dömde sig själv att dö ensam i outsägliga plågor utan att någon fick komma och hålla honom i handen.

– Alla de här berättelserna, varför har vi inte berättat dem? Sanningen bakom att vi över huvud taget överlevde de här åren var att vi bar varandra. Jag hade vänner som fick förslitningsskador och blåmärken för att de burit så många kistor.

Hur kommer det sig att han själv klarade sig? Ren tur, blir svaret. Samt att det de sexualtekniker som senare skulle visa sig mest riskabla inte var hans grej under de åren, som han uttrycker det. Min fotografkollega, Gardells generationskamrat, ger ungefär samma förklaring till varför också han skonades.

Jonas Gardell minns hur hans mamma oroligt ringde när den första svensken dog i aids i augusti 1983. Hur han vände sig om och tittade på sin tillfälliga älskare i sängen, en amerikansk regissör han raggat upp på Filmhuset.

– Natten den första svenska killen dog i aids hade jag haft sex med döden. Ett år senare var han också död förstås.

På den tiden hade man fortfarande inte förstått att kondom var det som skyddade. Det kunde lika gärna vara kyssar som smittade. Kanske ett vattenglas som man av misstag hade råkat dela. Eller tårar.

– Det var konstiga år. En kompis till mig på anarkistfiket Svarta månen skar sig så att blodet rann och folk vågade knappt stanna kvar. Då tog jag hans hand och sög blodet, för jag tillät mig inte ge efter för den typen av rädsla. Det var lite överdramatiskt gjort. Men det handlar också om att fortsätta vara människa.

Så småningom gjorde han ett test som visade att han hade nedsatt immunförsvar, och läkarna förberedde honom på att han fick räkna med att han hade hiv.

– Så jag ringde morsan och sa det. Hon sa att det var väl bra om det var jag eftersom jag är så bra på att kämpa. Min morsa var väldigt politisk.

Men han visade sig vara frisk. Som alla överlevare kan han känna skuld över att ha fått fortsätta sitt liv, utbilda sig, sätta bo. Det är den han betalar av genom att skriva Torka aldrig tårar utan handskar.

Bibelreferenserna i romansviten är talrika. I en av dem görs en liknelse med Kung David som lade de besegrade moabiterna på en lång rad och mätte ut tre replängder. De första två längderna skulle dö, den tredje fick leva.

– Vi låg där på marken och repet sträcktes ut. Plötsligt fick jag höra: Ni får leva. Så fick vi resa på oss igen lite förvirrade och skamsna, och de andra låg döda kvar. Jag kan rannsaka mig själv och undra om det fanns ögonblick när jag inte höll de sjuka i handen, sa att nej nu måste jag få plugga, jobba, dansa, göra något annat. Vi var så unga, vi var 18, 19, 20 år, vi skulle leva, träffa kärleken, vi var inte riktigt beredda på denna jävla död. Gjorde vi verkligen allt vi kunde?

I rummet en lukt av desinfektionsmedel och något obestämd kväljande sött som han för alltid skall förknippa med detta rum.

En tanke är plågsamt närvarande under varje sekund när jag läser Gardells bok: Det kunde ha varit jag.

Jag som 25 år gammal vakat vid en dödsbädd på SÖS, min pojkvän som avmagrad legat där med bruna fläckar över hela kroppen. Jag som något år senare själv skitit tarmarna ur mig och vrålande bett om att få dö. Mina föräldrar som fått det dubbla chockbeskedet – bög och aidssmittad.

Men jag tillhör den generation som kom ut i mitten av 90-talet, då man visste vad hiv var och hur man skyddar sig. Det var också då bromsmedicinerna kom, och folk slutade dö. Jag är 35 år, har fast jobb, pojkvännen har blivit make och vi har en dotter. Jag klarade mig med 15 års marginal.

Ska jag känna skuld?

– Du ska känna skuld i samma ögonblick som du tror att det här inte har hänt. Är du bara medveten om att friheten du lever i haft ett pris, och skriver upp dig på frivilliglistan i fall det skulle behövas igen, så tycker jag nog att du ska vara glad att du sluppit. Det var en så ful sjukdom, det fanns inget vackert, man hade sådana diarréer, svamp, det var cancrar av olika slag, allt var fult, säger Gardell.

Sedan den tidiga pjäsen Ömheten har han inte skrivit om aids förrän nu. Utöver debutromanen Passionsspelet har han faktiskt inte skrivit någon mer om bögar alls, för den delen.

På det hela taget är det märkvärdigt ont om romaner med kombinerat homo- och aidstema på svenska, konstaterar författaren Dodo Parikas i sin ambitiösa referensbok ”HBT speglat i litteraturen”. Han listar en endaste: Ola Klingbergs Onans bok från 1999, som dock inte fick något bredare genomslag utanför kultursidorna.

Gardell säger att han tror att ett avstånd på 25–30 år behövs för att se skeenden, mönster, sin egen roll.

– Jag har i alla år vetat att jag ska skriva den här boken. Jag var med och jag överlevde. Jag kan skriva. Och jag har plattformen. Vilken annan svensk författare skulle skriva boken?

När han berättar om hur hårt samhällsklimatet faktiskt var på 80-talet blir han alldeles för arg för att kunna koncentrera sig på chèvresalladen och Babybel-ostarna på utflyktsfilten.

Förbannad på Aftonbladet som gjorde helsidor som pekade ut bögar som mördare. På DN som vägrade ta in dödsannonser från män som sörjde män. På SvD som publicerade insändare om att ”oskyldiga” kunde få aids genom nattvardsvinet. På riksdagspolitiker, ledarskribenter och läkare som krävde registrering av homosexuella och tvångsomhändertagning av smittade.

– Det var ett tilltal som var fullkomligt normalt då, ingen av oss reagerade på det. I dag, efter allt prajdande, har vi glömt det. De här journalisterna, prästerna, myndigheterna, poliserna, de har aldrig någonsin behövt stå till svars. Hur kunde ni tilltala oss på det här sättet?

Ska någon be om ursäkt?

– Ja, kungen! Å hela svenska folkets vägnar!

Gardell blir allvarlig igen:

– En sanningskommission vore inte så tokigt. Vi är upptagna av idén om Sverige som ett storsint och liberalt land och blir alltid lika förvånade och indignerade när vi 30 år senare upptäcker att hjälp, vi tvångssteriliserade visst människor! Hjälp, vi pratade visst om tvångsregistrering av homosexuella! Vänta tills boken om äldrevården på 2010-talet kommer. Va? Kissblöjor? Varför gjorde ni inget!

Men bilden av 80-talets samhällsklimat är komplex. Å ena sidan repression, å den andra ledde aids till att situationen blev bättre för homosexuella. För första gången syntes vi. Och en del myndighetspersoner insåg att för att förhindra hiv från att spridas – och smitta även heterosexuella – blev man också tvungen att samarbeta med homorörelsen, inte bara hota. Det är ingen slump att sambolagen, där homosexuella par gavs ett visst juridiskt erkännande, kom samtidigt som bastuklubbslagen, som stängde mötesplatser för homosexuella.

Senare års landvinningar på hbt-området som adoptionsrätt och giftermål hade med andra ord kanske aldrig kommit utan aidskrisen, även om andra faktorer också spelat in.

– Om man bara kunde få bögarna att sluta böga sig, om man kunde få dem att bli monogama tvåsamma sambos. För det hotande var den promiskuösa, knullande bögen, säger Gardell.

Han har under researcharbetet inför romantrilogin insett att han själv, ofrivilligt tycks han mena, spelade en viktig roll i att assimilera bögen i folkhemmet. Han blev den perfekta snällbögen eftersom han var ”ung, frisk och levde med ett mumintroll”.

Han påpekar att han aldrig påstått att han och Mark Levengood lever i monogam tvåsamhet. Däremot har han gjort subtila uttalanden av typen att han har en familjen Ekdahlsk relation till erotiken, vilket bara förstås av den som kan sin Fanny och Alexander.

– Jag är aldrig privat. Jag tar dig inte till vårt sommarhus här i närheten, jag lägger aldrig ut Instagrambilder på vad jag åt till lunch.

Men du pratar ju om Mark hela tiden?

– Ja, men jag pratar om en fiktiv Mark. Det är inte med nödvändighet sant, på samma sätt som jag är en karaktär på en scen.

Lyckades samhället göra bögarna mer hetero? Jo, det tycker nog Gardell. Att Pride kommit att handla om att ”vara lite allmänt snäll mot alla” och invaderas av heterosexuella tyder på det.

– Men vi är också själva skyldiga till detta. 1996 kom bromsmedicinerna, 1998 startade Stockholm Pride. Det är ingen slump. När bromsmedicinerna kom var det som om locket lades på, nu skulle vi aldrig mer prata om den här äckliga sjukdomen, säger Gardell.

Jag känner ingen som dött i aids. Däremot känner jag en handfull homosexuella män som knarkat ihjäl sig. Ghb, kokain och anabola steroider är en vanlig kombo i min generation, i alla fall i den internationella gayvärlden. I mörkare stunder undrar jag om vi är tvungna att hitta nya sätt att ta livet av oss på, nu när aids inte längre gör det.

– Vi tog livet av oss redan före aids också. Jag tror inte vi fått lära oss något annat. Vi är fortfarande uppfostrade med att det är fel att vara homosexuell. Det finns också en ungdomsdyrkan i homokretsar som jag tycker är rätt kväljande. Jag tror att den här Prideparadeuforin inte motsvaras av upplevelsen i vardagen. Det finns tillfälliga fristäder av lycka och frihet som uppstår på festen, som kanske inte finns där i din vardag, säger Gardell.

Kanske kan man inte vara mer än irrbloss, flamma upp, brinna en kort stund och slockna.

När bögar förekommer i litteratur och på film är det inte alls särskilt ovanligt att de möter ond bråd död. Onekligen bidrar Gardell själv till den traditionen nu.

– The gay guy must die. Det är en av de hemska sakerna med aids, ända från antiken måste den penetrerade killen dö på slutet. Så kom plötsligt den här sjukdomen där den penetrerade killen dog på riktigt, då fick vi det bevisat. Det är svårt att skriva om aids utan bögar som dör, för de dog. Men jag har nog faktiskt löst det i tredje romanen, den slutar med ett förbannat jävla trots, det kommer att bli många käftsmällar.

Framåt kvällen lämnar han av oss vid Sollenkroka brygga, lyckligtvis i ett stycke. Den offentliga karaktären Jonas Gardell kan förstås inte angöra en brygga, men den verkliga Jonas Gardell har kört motorbåt sedan han var fem år gammal. Han brukar fjolla till sig lite extra när han tankar för att heterokillarna på båtmacken inte ska bli besvikna.

Tiden då folk brukade komma fram och fimpa i hans tallrik när han åt på restaurang känns avlägsen.

– Jag vet att det inte finns en mänsklig rättighet eller politisk frihet vi uppnått utan kamp och personligt mod, och jag tror inte att det finns en rättighet vi kan behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen och minnas varifrån vi kommer. För bara 25 år sedan var det här ett annat land, och att tro att det alltid kommer att vara som nu är dumheter, säger Gardell.

Kampen mot hiv är inte heller över. Antalet nysmittade män som har sex med män i Sverige har ökat under 2000-talet.

Då, på 80-talet, tröstade sig Gardell med tanken att vi lever våra liv bättre om vi vet att det är en utmätt tid.

– Jag har aldrig levt mitt liv med idén att jag skulle bli särskilt gammal, det är därför jag varit så produktiv. Men nu när jag har barn, min äldsta fyller tio i september, vill jag få hänga kvar. Jag är vanvettigt glad att leva och tycker att döden är en stor fet förolämpning. Det är först nu jag riktar in mig på ett långperspektiv och vågar tänka tanken att jag ska bli fruktansvärt gammal. Och det är väldigt trevligt.