Svart skratt
IRRITERAD. Sara Granérs serievärld befolkas av sköldpaddor med svärd, robotar och ett och annat cp. De djurliknande figurerna famlar frustrerat efter en smula värdighet i debutboken Det är bara lite aids.
Sara Granérs bilder är späckade med färg och detaljer. Människobesläktade djur lever i en värld som är påtagligt lik vår egen, men där absurditeten vridits några varv extra. Maktrelationer blottläggs på ett drastiskt sätt och med ett uppskruvat tonläge. En läkare berättar för den nyfödda att ”från och med nu blir allt bara värre”, barnen som leker med lego får veta att ”det är en pedagogisk verksamhet det här och ingen jävla lekstuga” och optimisten som glatt ropar att solen går upp trycks lika snabbt ner med kommentaren ”Ja, vad fan ska den annars göra?”.
Det är bara lite aids följer i fotspåren av andra feministiskt medvetna serieskapare som kommit fram på senare år, till exempel Liv Strömquist och Nina Hemmingsson, även om Sara Granérs bildspråk har fler beröringspunkter med Joakim Pirinen. Jämförelserna till trots är hon helt och hållet sin egen.