Recension
Trasig skönhet lyfter
Den svenska dokumentärvåren fortsätter med med samma styrka. Genom två kameror, filmarnas och henne egen får vi följa kenyanskan Maggies ensamma och vingliga färd i en Malmöförort.
”Mitt i bajset börjar livet”. Maggies beskrivning av sin balkong – ett kaos av bråte och fågelskit – är träffande. För rätt snart i dokumentärfilmen om Maggie, en kvinna av kenyanskt ursprung bosatt i en Malmöförort, ser vi att balkongen är en metafor för hennes tillvaro. När hon inte ligger sömnlös på soffan i sin stökiga lägenhet driver Maggie mest omkring. Genom två kameror – dokumentärfilmarnas och en liten som Maggie utrustats med – får vi följa henne på svartklubbar, vara med när hon antastas av män som tror att kvinnan i knallröd basker och högklackat är prostituerad – och närvara vid hennes sporadiska uppdykanden på en förnedrande kurs i Svenska för invandrare. (Utbildningen i katastrofkunskap inleds: ”Hur har ni gjort, som inte har det här moderna samhället”). Vi får inte veta mer om Maggies liv än det vi ser i bild och hör genom hennes lakoniska – naiva, galna, komiska – kommentarer, men vi kan räkna ut att hennes ensamhet är lika mycket ett resultat av samhällets segregering som av psykiska besvär.
Det hade kunnat bli videodagbok av bilderna från Maggies skakiga kamera om inte Bergsmark och Hammarberg hade redigerat så bra och gett de impressionistiska bilderna – som utsöndrar utsatthet och sårbarhet – ett sammanhang som visar Maggies isolering. Ibland är återkommande scener på Maggie med djur krystade - okej, tack, vi fattar att hon är en trasig fågel i stora världen – men lika ofta bär de här bilderna på något väldigt vackert. Inte minst tack vare den finske musikern Es, vars ljudmatta ger en påtaglig, drömsk kvalitet.