När konsten fick explosionsmotor
FUTURISMEN Bort med stillhet, harmoni och evigt sköna former – in med det dissonanta och det disruptiva. Futuristernas attack handlade om att skapa en konst som gick i takt med den tekniska, sociala och politiska moderniteten. Jesper Olsson tar en titt på det första konstmanifestet, 100 år på fredag.
Man har betraktat honom och hans gelikar på olika sätt. Somliga har hyllat fräckheten i deras tilltag. Minst lika många har svalt det svulstiga budskapet snabbt för att lätt kunna spy upp det och avfärda sådant som misogyni och protofascism. Och det är klart: vad ska man annars göra med sådana saker? Vad ska man säga om någon som vill förhärliga kriget, förstöra museer och bibliotek och – idag låter det synnerligen komiskt – ”lovsjunga människan vid ratten”? Vad ska man, kort sagt, säga om den italienska futurismen?
Nästa vecka är det exakt hundra år sedan den tillfälligt expatrierade italienske poeten Filippo Tommaso Marinetti publicerade ”Futurismens grundläggning och manifest”, eller ”Le Futurisme” som rubriken löd på framsidan av den franska dagstidningen Le Figaro den 20 februari 1909. Det var en artikel som skulle framkalla en skälvning i Europas kulturkretsar. Enligt författaren själv översköljdes han av tiotusen brev och artikeln kom snabbt att tryckas om i tidningar över kontinenten.