Recension
En mästare på stämningar
Sara Stridsberg förnyar naturskildringen genom sitt sätt att skildra människor och deras miljöer som en organisk helhet. I ”Beckomberga” vaggar hon in läsaren i en stämning där gränsen mellan normalitet och vansinne rubbas.
”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat”, skriver Rebecca Solnit i sin essäbok ”Gå vilse: En fälthandbok”. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Solnits meditationer över färgen blå – avståndets och längtans färg – när jag läser Sara Stridsberg. Kanske är det för att denna undflyende färg, detta ljus som aldrig färdas hela vägen fram och når oss men ”som skänker oss världens skönhet” enligt Solnit, är så märkligt frånvarande hos Stridsberg. Här finns inga klarblå himlar, inga obegripligt intensivt blåa hav. Sara Stridsberg är ingen Yves Klein.
Färgskalan är en helt annan hos Sara Stridsberg. I ”Drömfakulteten” sprakade himlarna rosa, i ”Darling river” dominerar gryningar, skymningar och intensivt ljus under låga himlar. Och den nya romanen, ”Beckomberga. Ode till min familj”, fylls av gråaktigt eller kornigt gult ljus, dimmor, svag sol, hastiga skymningar som lägger sig över världen som genom ett trollslag. Men mjölkvit tycks vara Stridsbergs favoritfärg. Den återkommer romanen igenom, gång på gång, och det kan låta såhär: ”Träden har förlorat sina löv, nakna svarta våta trädstammar, en låg mjölkvit himmel utan fåglar.”