Recension
Karlakarlar som längtar
ISLAND. Jón Kalman Stefánssons ”Änglarnas sorg” är del två i en trilogi om Pojken. Det är en stabil, snötäckt färd fylld av kärlekslängtan och bokhunger.
”Änglarnas sorg” är andra delen i den trilogi som inleddes med ”Himmel och helvete” i fjol. Där skildrade Jón Kalman Stefánsson livet i nordvästra Island vid förra seklets början, med den namnlöse Pojken som öga och som berättelsenav, en ung människa som förlorat sin familj och som under en vintrig fiskefärd också förlorar sin bäste vän Bárdur till den mördande kalla vinden.
När ”Änglarnas sorg” börjar har det gått tre veckor sedan vännens död och Pojken befinner sig i Köpingen där han funnit husly och en uppgift som högläsare åt den blinde Kolbeinn. Visserligen rubriceras romanen som fristående i baksidestexten, men det tycker jag är en överdrift: man bör ha läst ”Himmel och helvete” för att förstå Pojken och inte minst hans glupande men också skräckblandade hunger efter böcker. Det är för övrigt en genomgående längtan i detta ödsliga, vindpiskade, igensnöade land av litteraturälskare där också den uslaste koja kan gömma ett välläst medeltida manuskript.