Recension

När dagen vänderPassionsdrama i hisnande vacker språkdräkt

Simon J Berger, Maria Salomaa, Johan H:son Kjellgren och Richard Forsgren i ”När dagen vänder”.
Simon J Berger, Maria Salomaa, Johan H:son Kjellgren och Richard Forsgren i ”När dagen vänder”. Foto: Petra Hellberg

Paul Claudels språk är hisnande vackert, liksom scenbilden, då Strindbergs intima teater gör något så ovanligt som att sätta upp en pjäs av fransmannen. Missa inte, uppmanar SvD:s Sara Granath.

Sara Granath
Uppdaterad
Publicerad
Annons

I en tjock samlingsvolym från 1961 ses Paul Claudels passionsdrama som ett av ”Världens bästa dramer”. Ändå har jag aldrig sett det iscensatt förrän nu, på Strindbergs intima teater. ”När dagen vänder” (”Partage de midi”) är fast förankrat i ett kolonialt Frankrike med expansionsvilja i Kina och med nedlåtande syn på ”infödingar”, som vi dock aldrig får se. Men dess människor har lossat ankar, befinner sig på väg från ett trångt rum till en till synes oändlig värld. Och i den ingår kärleken. Eller inte.

Teaterns lilla scenrum blir större via projektioner på den buktande fonden och en dramatisk ljudbild. I helt olika miljöer rör sig de fyra rollfigurerna i varierande enfärgade kostymer. Det är hisnande vackert, liksom Claudels språk, nyöversatt av Anders Bodegård. Det är högstämd poesi, bruten av det vardagligaste vardagliga. Sådant hör vi sällan på svenska scener; det är så långt från vårt korthuggna och fysiska scenspråk man kan komma.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons