Ledare
Alla är vi rasister
Nyligen hamnade jag i en diskussion om strukturell rasism. På Twitter skrev jag att det var en teori, varpå jag fick flera arga svar om att det handlar om verkligheten och inte alls någon teori. Detta sker återkommande. Och håller man inte med om att Sverige är genomsyrat av rasism, så är det i sig ett bevis på att man är en del av rasismen. Klave, jag vinner. Krona, du förlorar.
Tanken om systematisk, strukturell rasism gör att varje oförrätt blir toppen av ett isberg.
När den öppna rasismen har avtagit har många i stället argumenterat för att rasismen är minst lika utbredd, men numera dold. Därför har man uppfunnit en mängd olika begrepp för att bevara idén om den vita rasismens närvaro. Det finns avsiktlig rasism, och så finns det oavsiktlig rasism, som är undermedveten. Det finns öppen rasism och smygrasism. Rasismen är subtil, dold, maskerad eller uppenbar. Det finns elakartad, godartad och välvillig rasism.
Framförallt är rasismen överallt. Som juristen Charles Lawrence skrev angående rasism i USA: ”[Rasism] beror på antaganden vi har lärt oss att göra om världen, oss själva och andra, såväl som på mönstren i våra grundläggande sociala aktiviteter. I den utsträckning som den här kulturella trosövertygelsen har påverkat oss allihop är vi alla rasister.” Rasism blir något alla utövar oavsett vad man anger för motiv. Att i ett utbildningssammanhang återge ett rasistiskt ord, nu förlegat, men som tidigare använts frekvent blir lika rasistiskt som att säga det med motivet att såra. Att skriva: ”Det är rasistiskt att använda ordet 'negerboll'” blir lika rasistiskt som att använda ordet på ett nedsättande vis.
Gemensamt för alla dessa begrepp är att fienden – den vita rasisten – måste bevaras trots att den öppna rasismen minskat. Gemensamt är också att det är svårt för någon att inte göra sig skyldig till någon form av rasism med alla de här extrabegreppen. Okej, du var inte avsiktligt rasistisk, men visst frågade du den där personen varifrån hen kom? Det är också rasism. Du stavade fel på ett namn? Det är diskriminering. En tavla målad i traditionell teknik räcker för att bidra till ”vithetens herravälde”. Ingen händelse är för trivial för att bevisa den allestädes närvarande rasismen.
Teorin om strukturell rasism har aldrig fel. En SVT-reporter använder kategorierna ”svensk” och ”invandrare” på ett okänsligt vis? Det är nog för att flera vänsterorganisationer ska skriva ett öppet brev om att denne reporters användning av ord ”...är en bekräftelse av terroristens rasistiska världsbild”. Vilket får SVT att be om ursäkt och bjuda in dem som jämfört deras reporter med en mördare på ett möte för att lära sig om hur rasistiska de är.
Ty rasismen kan vara omärkbar för dem som utövar den. Därför måste de som anser sig drabbade berätta om alla tillfällen de drabbats. Inget är för trivialt, som sagt. Vid flera tillfällen har uttrycket ”mikroaggressioner” använts för att beskriva subtil och (möjligen) oavsiktlig rasism. Vad är då en mikroaggression? Ett exempel är frågan om var en person ”kommer ifrån”. Det vill säga en fråga om härkomst som sägs vara uttryck för en subtil åtskillnad och markering att en person med ett ”rasifierat” utseende inte kommer härifrån, från Sverige. Man kan givetvis argumentera för att frågan ”var kommer du ifrån” tyder på en implicit förförståelse av vem som har sitt ursprung i Sverige och inte. Och visst är det så. Sverige var tills för några decennier sedan ett – relativt många europeiska länder på kontinenten – etniskt homogent samhälle. Men är frågan sprungen ur en rasism som genomsyrar det svenska samhället? Med största sannolikhet inte.
Hypotesen att Gud är allsmäktig och påverkar allt är en klassisk icke-falsifierbar utsaga. Hur bevisar man att något inte har med Gud att göra? Ett klassiskt gudsbevis är det ontologiska argumentet som går ut på att Gud är fullkomlig och att han därför existerar, eftersom han inte vore fullkomlig om han inte existerade. Detta eleganta men försåtliga bevis för Guds existens myntades av Anselm av Canterbury för snart tusen år sedan. Om man redan tror på Gud kanske detta övertygar. För alla andra framstår det ontologiska gudsbeviset som svagt, och som inte riktigt ett bevis.
I en värld där gudstron tas för given läggs bevisbördan på tvivlaren och inte på den troende, trots att det omvända rent logiskt borde gälla.
I dag är det liknande med rasism. Den som påstår att något är rasism, eller att rasismen är överallt, slipper ofta bevisa något. Som när Jason Diakité skriver att ”det går inte många dagar mellan det att jag lägger märke till en seriestripp i någon tidning där svarta människor porträtteras oerhört nedsättande”. Inga exempel ges.
Judit Kiros, från Rummet, kan skriva ”Därför diskuterar vi nästan aldrig fattigdomsstatistiken; därför diskuterar vi inte arbetslösheten.” Okej, i Sverige prata vi alltså inte arbetslöshet? Men ingen ifrågasätter sådana svepande uttalanden. Det är mer en känsla. På samma sätt kunde Gellert Tamas, i samband med Reva-debatten, påstå att Beatrice Ask som då var justitieminister ”inte ser några problem med att landets medborgare stoppas på gator och torg utifrån sin hudfärg”. Inga bevis ges. Jonas Hassen Khemiri kan oemotsagd skriva att han upplever att ”polisen inte ingriper” när Lasermannen sköt elva personer. Men polisinsatsen mot Lasermannen var en av de största i svensk historia. Men Khemiris känsla var en annan, så varför ska han behöva belägga sitt påstående?
I Tidskriften Bang påstod Ylva Habel att svenska medier aktivt dolde att Peter Mangs sköt invandrare genom att kalla honom serieskytt. Hur bevisar man det? Man vet slutsatsen: Sverige är genomrasistiskt. Bevis blir sekundära när man redan vet. Detta kallas confirmation bias. Då letar man bara bevis som styrker den egna tesen och förkastar allt som talar emot den. Om man på förhand har bestämt sig för ett strukturellt perspektiv som inte formulerats på ett sätt som gör att det kan falsifieras, eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, då letar man inte efter någon sanning. Då är inte det man ägnar sig åt någon vetenskap. Den här typen av teorier är som ett självspelande piano. Allt bekräftar hypotesen, och slutsatsen har man klar på förhand. Om man går runt med gröna solglasögon blir världen självklart grön. Men det säger mer om personen med glasögonen än om verkligheten.
Om det inte stämmer att den strukturella rasismen är så utbredd och hemsk så försvinner också existensberättigandet för flera organisationer. Inte undrar på att de kämpar för att befästa tanken att rasismen är ett växande snarare än minskande problem. Något annat vore nästan tjänstefel. (Jasenko Selimovic har skrivit bra om det.)
Ett exempel på ett påstående som cirkulerade under Reva-debatten som inte ifrågasattes: ”Konsekvenserna av Reva blir allt tydligare. Berättelser strömmar in från personer som dagligen utsätts för trakasserier av poliser. Bara på grund av sin hudfärg.” (Tidskriften Mana nr 1/2013)
Så vad hände egentligen med de anmälningar om diskriminerande identitetskontroller i Stockholms tunnelbana? Totalt inkom nio anmälningar mot Stockholmspolisen. Alla nio lades dock ned av Justititeombudsmannen (JO). Detta eftersom alla utom en hade inkommit till följd av den mediala rapporteringen om vad som pågick. De som anmälde hade alltså läst i tidningen eller sett på tv och bestämt sig för att anmäla. De hade varken upplevt något själva eller bevittnat något ske med sina egna ögon. Det handlade inte heller om specifika händelser, utan om polisens agerande rent generellt, åtminstone så som polisen återgavs i rapporteringen. Men vem behöver ställa den här typen av frågor när man redan vet sanningen?
Den strukturella rasismen ska man inte ifrågasätta. Får man inte ifrågasätta.
Den här sortens sanningar, som att Sverige är genomrasistiskt eller att Gud är fullkomlig och därför existerar, är formulerade på ett sådant sätt att de inte går att motbevisa. Det är inte vetenskap. Det är teologi.
*Fotnot: Amat Levin skriver om hur han fick sitt namn felstavat i tidningen Journalisten och drar slutsatsen att detta innebär att han ”inte räknas som en fullblodig medlem av mediebranschen”. Hans text om detta är publicerad i antologin ”Rasismen i Sverige” (s165-166) utgiven av Natur & Kultur. Han var när han skrev texten chefredaktör på Nöjesguiden. Men att få namnet felstavat räckte för att han skulle känna sig helt utesluten ur mediebranschen.
