Det börjar bli dags att gå ur Publicistklubben

Lejonparten av medierna har uttryckt sitt stöd för Lars Vilks rätt att utöva sin konst. Det är skönt att se och höra. Kritik mot verket i sig framförs på flera håll, men det är förstås helt i sin demokratiska ordning. Det trista är när kritiken övergår i kritik mot de ställningstaganden
för yttrandefrihet som vi hittills har sett. Och även i denna omgång av dramat Vilks har vi fått vår beskärda del av texter som pliktskyldigt inleds med nån rad om att yttrandefrihet är viktigt, för att sedan övergå i ett försiktigt, men lystet tassande runt tanken att Lars Vilks minsann får skylla sig själv som ådrar sig mordhot. Eftersom vi har ett antal eldiga kulturdebatter bakom oss är det svårt att inte se sådana ståndpunkter i ljuset av tidigare konstdiskussioner.