Analys
Den ofta Nobelpristippade Yaşar Kemal avled på lördagen, 92 år gammal. Bitte Hammargren minns ett möte med författaren – en kurdisk bypojke som kom att bli Turkiets litterära förgrundsgestalt.
Svenska lärde sig aldrig Yaşar Kemal under sin tid som politisk flykting i Sverige, åren efter militärkuppen i Turkiet 1980. Men som den store berättare han var – fylld av vad han kallade för ”sin magiska realism som inte var rotlös som den latinamerikanska” – hade han ett sagolikt minne för detaljer.
Sin gamla adress i Stockholm, Årstavägen 29, uttalade han på klanderfri svenska. Det visade han prov på när han och han hustru Thilda tog emot mig i deras hem utanför Istanbul. Året var 1995. Vid denna tid försökte Turkiets då mäktiga militär och dess paramilitära styrkor kämpa ned den kurdiska gerillan PKK genom lönnmord och de brända byarnas taktik – medan PKK röjde avhoppare ur vägen.