Storslaget men ytligt
Inför lördagens urpremiär av den senaste parafrasen på Francisco de Goyas liv och verk har Göteborgsoperan sannerligen inte bjudit med armbågen. Inte ofta under de i dagarna gångna 150 åren – med utgångspunkt i Stora Teaterns invigning 1859 – har så många av samtidens främsta svenska sångare medverkat i samma föreställning. Eller klassiska konstverk så överdådigt framställts som tableaux vivants i förföriska spegelsalar.
Två av krafterna förtjänar speciellt omnämnande: Ann-Kristin Jones som Goyas kuvade hustru Josefa och Katarina Giotas Leocadia Weiss – hans sambo, käresta och huskors under ålderdomens prövotid. Bägge har en sorts fruktighet i timbren, som eggar det kulinariska sinnet i denna opera med dess bakgrund i André Malrauxs geniala men förvirrande och praktiskt taget oläsbara Goya-hallucination: Saturne från 1950.