Recension

The ShinsIngen på scen verkar bry sig

Kristin Lundell
Publicerad
Annons

Samtidigt som svenska hardcoreikonerna Refused gör en hemlig spelning ett jättelångt stenkast därifrån ställer sig amerikanska rockbandet The Shins under kristallkronorna. Eller åtminstone det som är kvar av The Shins elva år efter att New Mexico-gruppen förförde rockvärlden med sin debutskiva Oh, inverted world. Sångaren James Mercer är den enda ursprungsmedlemmen och visst skulle man kanske kunna argumentera för att det ändå är han som hela tiden varit The Shins. På papperet kan det kanske verka så. Men när The Shins anno 2012 ställer sig på en scen är det tydligt hur mycket övriga medlemmar saknas. För de nya musikerna på scen har lärt sig låtarnas alla ackord men de har inte den känslighet som uppkom när The Shins en gång skapades. Hur anonyma bandets ursprungsmedlemmar än kunde verka märks deras frånvaro.

Ingen på scen verkar riktigt bry sig om låtarnas själar, inte ens James Mercer. För i så fall skulle han knappast tycka att den bästa behandlingen vore att förpacka varenda låt i ett fyrkantigt rockmönster – med New slang i en akustisk version som undantaget som bekräftar regeln. Bandet öser på. De – ursäkta det stötande ordvalet – rockar. De liksom lirar. Är helt fullständigt kompetenta enligt alla konstens regler men trampar på så våldsamt att de till slut befinner sig en mil framför låtarna.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons