Recension
Salander lyser starkast
Nyfeministikon. Förväntningarna är skyhöga på den andra delen i Millenniumsviten efter att Män som hatar kvinnor gjort sitt segertåg över världen. Noomi Rapace som Lisbeth Salander, böckernas hämnande ryggrad, gör ingen besviken, tycker Hynek Pallas.
Redan som bok var Flickan som lekte med elden mer underhållande än Män som hatar kvinnor. Anledningen är, förstås, att Lisbeth Salander och hennes bakgrund utgör historiens ryggrad. Att det är denna svenska nyfeministikon som är orsak till den internationella uppmärksamheten behöver man heller inte tvivla på; The girl with the dragon tattoo – den engelska titeln på Män som hatar kvinnor - fångar essensen i Millenniumtrilogin. Så det är med lättnad jag konstaterar att Noomi Rapaces gestaltning av Salander – det tveklöst bästa med filmerna – nu får ännu mer plats på bekostnad av den triste Michael Nyqvist och hans version av den svenske mysmannen.
Intrigen är bekant för större delen av det svenska folket: En artikel om prostitution i Mikael Blomqvists tidskrift leder till ett trippelmord, och visar sig ha kopplingar till Salanders förflutna. Trådarna går till män i rättsväsendet, polisen, journalistkåren och psykiatrin som plågat kvinnor – och den rape-revenge-historia som tog sin början i den förra filmen får en explosionsartad utveckling.