Ivar Arpi:Folkvandring bryr sig inte om kvotsystem

Det pågår en folkvandring genom Europa. Bokstavligt talat. Nästan tusen asylsökande vandrar på motorvägar genom Danmark. Många fler följer efter. Målet har varit att komma fram till Sverige. Några av dem bär skyltar där det står ”No Denmark”. En annan har en skylt där det står "I go to Sweden". Tiotusentals vandrar upp genom Europa. Målet är Sverige för många av dem också. No Denmark.

Det är en gammal tanke i Sverige att vi ska lösa våra egna integrationsproblem genom en bättre fördelning av asylsökande mellan Europas länder. I över trettio år har svenska politiker oroat sig för att Sverige tar ett oproportionerligt stort ansvar för asylsökande.

Redan 1985 uppmanade Kenth Skårvik (FP) i riksdagen att andra nordiska länder borde ta ett större ansvar: ”Jag vill också säga att jag tycker det är angeläget – jag hoppas att de som arbetar i Nordiska rådet verkligen tar itu med det – att vi får ett samarbete om flyktingpolitiken i Norden.”

Fyra år senare sade Alexander Chrisopoulo (V) samma sak i riksdagen, men då gällde det hela EG. ”Alla som är insatta i den flyktingpolitiska problematiken vet att oavsett om Sverige harmoniseras med EG eller inte och oavsett om Sverige slår utanför EG eller inte kommer EG:s restriktiva flyktingpolitik att påverka också oss. Vi kan inte som enskilt land ta emot de flyktingströmmar som utestängs från EG […].”

Tre år efter det, 1992, var det Maud Björnemalm (S) som efterlyste en mer rättvis fördelning inom EG: ”Vi anser att Sverige aktivt bör delta i arbetet för en europeisk samordning av asylpolitiken. Vare sig Sverige blir medlem i EG eller ej är det omöjligt att föra en egen flyktingpolitik, isolerad från övriga länders.”

Gustaf von Essen sade redan för tjugo år sedan (1996) i riksdagen vad som nu upprepas i den svenska debatten. ”Realism och humanism måste förenas. Det internationella perspektivet måste också vägas in. I längden går det inte att vi i Sverige har en tydligt annorlunda invandringspolitik jämfört med våra grannländer och övriga EU-länder. Vi måste samordna oss och fördela flyktinginvandringen, så kallad burden sharing.”

Men i stället för att göra som våra grannländer som har fört en allt restriktivare migrationspolitik, har Sverige gått åt andra hållet. Mindre realism och mer idealism, för att återanvända Gustav von Essens uttryck. Den politik som Danmark, Holland och Storbritannien genomfört har haft stor effekt, vilket vi nu ser. "No Denmark" står det som sagt på skyltarna som de asylsökande bär. I go to Sweden.

Sedan ungefär 15 år tillbaka har svenska politiker inte gjort någonting för att minska antalet asylsökande till Sverige. I stället har man som sagt gått åt andra hållet. Sedan ungefär år 2002 pratar man allt mindre om att harmonisera svensk migrationspolitik med övriga Europas. Fokus har i stället legat på att framstå som ett föredöme. Man har trott sig kunna påverka alla andra genom att utmärka sig.

Den stora frågan 2007–2008 för de partier som var positiva till EU-samarbetet var hur Sverige – som partierna var överens om är ett föredöme med sin generösa flyktingpolitik – skulle kunna påverka andra länders politik i samma riktning. Exempelvis sade Magdalena Streijffert (S) så här i riksdagen 2007:

”Jämfört med många andra länder har Sverige en generös flyktingpolitik, och vi behöver därför vara ledande för att denna gemensamma politik ska grunda sig på höga normer, vara solidarisk och human.”

Samma tongångar har dominerat sedan dess. Ett par exempel från båda blocken från 2012:

”När europeiska länder nu driver en allt striktare migrationspolitik måste den svenska rösten i EU vara än tydligare när det gäller kravet på gemensamt ansvarstagande och upprätthållande av internationella konventioner”, sade Fredrik Lundh Sammeli (S) i riksdagen 2012.

”Det är därför viktigt att Sverige fördjupar sitt internationella samarbete och driver på inom EU för en flyktingpolitik som vilar på humanitetens grund”, sade Hans Backman (Fp) i riksdagen under samma debatt.

Man har på olika sätt försökt påverka andra europeiska länder att bli mer som vi i migrationspolitiken. Men hittills har inget land tagit efter oss. Snarare tvärtom. Oavsett om det är fel eller rätt rent moraliskt så är Sverige ett skräckexempel i flera av våra grannländer. Sverige sticker ut. Med facit i hand har vi inte lyckats påverka andra EU-länder, även om vi har försökt i 30 år. Hur länge till ska det låta på svenska politiker som att det ens är en framkomlig väg att påverka EU?

Konsekvensen av att Sverige sticker ut är att asylsökande allra helst vill komma hit, om de får välja själva. Och om de inte får välja själva?

I dag möttes Stefan Löfven och Angela Merkel. De kräver samfällt av övriga EU-medlemmar att de tar större andel av de asylsökande. Men hur ska det ens gå till? Enligt det föreslagna kvotsystemet för asylsökande ska exempelvis Rumänien ta emot 6500. Men de som är på vandring genom Europa vill inte stanna i något östeuropeiskt land. De vill inte ens stanna i Danmark. De vill till Tyskland och Sverige. Det kommer inte ett kvotsystem att påverka.

Även om ett kvotsystem vore det allra mest rättvisa så tar det inte hänsyn till vad asylsökande själva vill. No Denmark, I go to Sweden, som sagt. I grund och botten måste varje europeiskt land välja sin egen politik på området, vilket trettio år av misslyckade försök från Sveriges sida att påverka andra EU-länder visar. Man kan samarbeta och samråda, men när allt kommer omkring är det upp till varje demokratisk stat att själv välja sin migrationspolitik. Ju snabbare Stefan Löfven inser det desto bättre.