Flera vyer ger mer än en sanning

Lotta Hannerz, Circumstance, 2005, polyvy, olja på polycarbonat, 140 diameter x 200 cm.
Lotta Hannerz, Circumstance, 2005, polyvy, olja på polycarbonat, 140 diameter x 200 cm.
Publicerad
Annons

Marcel Duchamp har hemtamt installerat sig i en av Lotta Hannerz målningar. Allvarlig och i mörk kostym står han med en bylsig tygväska i den ena handen och ett glas vatten i den andra. Till det yttre är han en rätt grå figur som tålmodigt väntar på att släppas in genom dörren.
Men den händelsefattiga scenen är bedräglig. Den paradoxale teoretikern Duchamp är i själva verket inskriven i en hemlighetsfull kurragömmalek med ombytliga perspektiv och mystiska dörrar.
Polyvy kallar Lotta Hannerz sin skärmliknande konstruktion där sex målningar sticker ut från en gemensam axel. I en målning rusar en kostymklädd man in i bilden, i en annan hänger en vit skjorta på en dörrkarm och i en tredje blickar vi in i en bokhylla.
Inga märkvärdiga ting, det avgörande är att upplevelsen helt och hållet bestäms av vår position i rummet. Jag tolkar Lotta Hannerz illusionistiska målningar som ett avsked till det tvärsäkra och ett farväl till illusionen om en för evigt giltig utsaga.
Hennes ombytliga polyvy utvecklar sig i stället till ett erkännande och en hyllning av det diffusa, det vankelmodiga, det luddiga och vaga. Vad var det vi såg i bilden nyss? Gick mannen in genom dörren eller gick han ut? Det är lätt att sympatisera med denna vilja att visa världen som ett guppigt gungfly. Lika mycket är det förstås också en fråga om att se en värld fylld med öppningar och möjligheter.
Ordsammansättningen polyvy berättar om ett splittrat seende och om det fåfängliga i att entydigt försöka tolka allt omkring oss. Det vi ser är inte annat än flisor ur ett vidsträckt panorama. Mot den bakgrunden ter det sig också fruktlöst att jaga efter det perfekta vittnet som glasklart förväntas redogöra för ett händelseförlopp. Vittnesproblematiken tycks vara ett ämne som sysselsatt Hannerz i denna mycket vackra och cerebralt vindlande utställning.
Så möter vi en skulptur med titeln Vittne. Verket föreställer en medelålders man i naturlig storlek. Som vilken besökare som helst betraktar han en målning på väggen, men på trottoarserveringen mitt emot galleriet tar gästerna skulpturen för en levande person och frågar sig roat varför den dystre mannen aldrig rör en fena.
Samme lite trötte och släthyade man dyker också upp i målningen ”Je me suis”, en titel som på franska löper samman i två helt olika betydelser: ”Jag är mig” men också ”Jag följer mig”. Kanske rör det sig om en omskrivning av Arthur Rimbauds lek med identitetsbegreppet och den berömda formuleringen ”Je est un autre” (Jag är en annan). Det vilar i alla händelser något outrett och ödsligt över Hannerz porträtt av denne man. Kan det verkligen vara så illa att vi till och med är borträknade som vittnen till våra egna handlingar?

I likhet med Lotta Hannerz rör sig konstnären Monika Marklinger sömlöst mellan måleri och skulpturala former. Hos Marklinger är det massmedias oupphörliga flod av nyhetsbilder som inspirerat. I
installationen Struggle for a Global Soul låter hon en orolig, fattig och hungrande omvärld tränga sig på genom att fläta samman projicerade ljusbilder hämtade från tidskrifter och tv med egna målningar i varierande skala.
Vi möter flyktingströmmar, barnsoldater med vapen, kåkstäder och hastigt uppflammande bränder. Den kvalmiga värme som de omoderna projektorerna alstrar inger en känsla av att befinna sig i hetluften.
Verket utgör en suggestiv kommentar till det nyhetsflöde som sköljer över världen och den konstruerade värdegemenskap som blir resultatet. Ändå är det som om budskapet blir lite tamt - kanske för att analysen saknas och att man gjorts uppmärksam på fenomenet så många gånger förr.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons