Ivar Arpi:Europa är IS nästa stora slagfält

Europa är IS nästa stora slagfält. För ett år sedan utropade IS ett kalifat, nu planerar de nästa steg: att smuggla in krigare via asylströmmarna som går till Europa. Detta skriver den tyska tidningen Die Welt (29 juni). ”Det är en alarmerande situation”, säger Michele Coninsx som är EU:s högsta åklagare och chef för Eurojust som arbetar mot grov gränsöverskridande brottslighet (AP 6 juli). Abdul Basit Haroun, rådgivare till den libyska regeringen, har pratat med smugglare i Nordafrika och även han säger samma sak (BBC 17 maj). Också i Italien och Egypten har tjänstemän varnat för att IS smugglar in terrorister i asylströmmarna

Och Sverige då? Här har Säpo varnat handläggare på Migrationsverket om att jihadister som stridit för Islamiska staten kunde misstänkas försöka få asyl i Sverige, med hjälp av förfalskade eller stulna pass. På grund av det drastiskt ökade söktrycket har arbetsbördan ökat för Migrationsverket, vilket gör att det inte finns resurser till ordentliga utredningar för att upptäcka misstänka jihadister.

Under 2014 åkte asylprövningens expertgrupp runt och föreläste för asylprövningsenheterna om risken för att krigsförbrytare och terrorister från Syrien försöker få uppehållstillstånd i Sverige. I materialet slår man fast att ”syriska ärenden innebär särskilda utmaningar – noggrann utredning viktig”.

Men när man läser Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar framkommer det att det finns brister just i Syrienärendena. Migrationsverkets ledning har infört produktionsmål som gör att kvaliteten minskar, vilket bland annat Migrationsverkets internrapport ”Hur styr vi?” visar. I stället för att utreda grundligt jagar handläggare ”pinnar”, alltså att avsluta så många ärenden som möjligt. Även antalet språkanalyser av syriska asylsökande är lågt. Handläggarnas tidsbrist medför säkerhetsrisker för Sverige. Men på Migrationsverket verkar man vilja visa upp en annan bild utåt. I årsredovisningen från 2013 påstår man att en orsak till att man tar kortare tid på sig med ärenden i jämförelse med 2011 och 2012 är ”[…] att de ärenden som Migrationsverket har prövat under året, till exempel det stora antalet bifallsärenden från Syrien samt förlängningsärenden, inte har varit så utredningsintensiva”.

Det är svårt att förstå hur ärenden som potentiellt sett rör människor som begått terror- eller krigsbrott kan vara mindre ”utredningsintensiva”. Detta går rakt emot vad Migrationsverkets egen expertgrupp säger: att noggrann utredning är viktig.

Dessutom sätter man ofta de helt nyrekryterade, mest oerfarna, på ärenden från Syrien – något Mikael Ribbenvik, operativ chef för Migrationsverket, bekräftade för mig när jag intervjuade honom förra året.

Jihadistproblemet har fler dimensioner. Både KD, SD och Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, har föreslagit att landsförräderilagen uppdateras. Svenskar som strider för IS bör kunna betraktas som landsförrädare, menar de. Dessutom har riksdagen beslutat att skicka 35 soldater för utbildningsinsatser i Irak. Det innebär att de som strider för IS även kommer att strida mot den svenska staten. Det borde räcka för att göra dem till landsförrädare även med befintlig lagstiftning. Men visst borde lagstiftningen följa med den nya verkligheten där stater främst hotas av icke-statliga aktörer som terrororganisationer. Rent formellt befinner sig Sverige inte i krig med IS, men de har redan begått ett terrordåd på svensk mark, när Taimour Abdulwahab begick sin självmordsattack i Stockholm 2010. Att se jihadister från IS som landsförrädare känns rimligt, även om det rent juridiskt är lite knepigt.

Men sedan förra sommaren kan man dömas enligt 23 kap. i brottsbalken för “försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse”. Varför tillämpas inte detta i stället för att skapa en ny landsförräderilag? Rent juridiskt skulle man kunna åtala de som återvänder från strider i Syrien och Irak för att de undanhåller information om krigsbrott som har begåtts. Även i avsaknad bevisning där en person måste knytas till ett specifikt brott skulle man kunna åtalas för krigsbrott. I exempelvis Tyskland behöver man inte peka på en specifik incident för att döma någon. Den som stöttar en massmordsrörelse döms. Med den lagstiftningen är det mycket lättare att hitta bevis som håller i en domstol.

Trots den nya lagen har Sverige kvar ett polisiärt synsätt där beviskraven är sådana att en misstänkt måste kunna knytas till att ha avlossat just den där kulan i just den där situationen, trots att man med säkerhet vet att personen varit en del av IS. Därför blir det mycket få åtal.

I dag hinner varken Säpo eller Migrationsverket med. Trycket är för stort. Men när realiteten förändras så måste vi anpassa oss. Vi kan inte fortsätta med att ligga steget efter.