Recension
Exilen är både hot och löfte
Hon vänder skickligt på perspektiven, den Pulitzerbelönade författaren Jhumpa Lahiri. Människor i hennes noveller reser eller lever i exil och måste förhålla sig till exilupplevelsens balansgång mellan frihet och undergång.
Den indisk-amerikanska författaren
Jhumpa Lahiri är en mästare på att avläsa de små rörelserna i själen. Likt Virginia Woolf låter hon oss se hur medvetandet långsamt tar form, innan det stelnar i en fixerad, psykologisk beskrivning.
Jhumpa Lahiri skriver om bengaler i USA, i New England. Hon föddes själv i London, men växte upp i Rhode Island. Hennes återkommande miljöer är Boston och Cambridge; liksom i Anita Desais senare böcker kretsar handlingen kring indiska akademiker som kommit till USA för att studera, eller kring deras barn. Så analyserar Jhumpa Lahiri ett liv i diasporan, men hon vänder gärna på perspektivet. I hennes böcker är det ofta indierna som utdefinierar de amerikaner som korsar deras väg. Den infödde blir inte sällan den Andre, den som avviker från normen, den man inte bör beblanda sig med.