Alice och jag får stärka våra självförtroenden
I vår har jag lovat ringa till Alice Timander, för att höra om hon fått bättre självförtroende. När vi talades vid häromdagen lät hon tvivlande. Jo, lite har det hjälpt att hon fick göra ett Sommar- program i radion och att filmen Alice och jag gått för utsålda hus i flera veckor.
Det känns som om hon kommit upp till vattenytan, sa hon. Efter att i 90 år befunnit sig på botten, där ingen såg henne. Utom premiärfotograferna. Nu är det förstås stillbilder hon tycker bäst om, på dem kan hon kontrollera ansiktsdragen. Filmen gjorde henne först förskräckt, med tanke på alla rynkor. Å andra sidan är det första gången som någon, regissören Rebecka
Rasmusson, fått fram att hon har en hjärna också. Riktigt många hjärnceller. Det är hon extra tacksam för.
Att jag ringde till Alice Timander hör egentligen ihop med Mikael Persbrandt - eller med det faktum att Expressens Otto Sjöberg förra veckan blev fälld för artikeln att Persbrandt låg intagen på alkoholklinik när han i verkligheten låg hemma under duntäcket på Ingarö.
Uppgifter måste kontrolleras, just med tanke på risken att de kan vara helt uppåt väggarna.
I mitt fall var jag förstås ganska säker. Många har berättat att filmen Alice och jag har sitt ursprung i en intervju där foajéernas drottning sa att hon aldrig känt sig älskad. Genast mindes jag allt: Hur vi möttes inför hennes 90-årsdag, att hon till och med drog av sig peruken när vi satt på golvet i hennes hall och bläddrade bland bokmanus som ingen velat publicera. Det var då hon sa det sorgliga, att hon aldrig känt sig älskad. På riktigt.
Efter vårt möte har jag tänkt mycket på människans behov av spegling, bekräftelse. Att det
egentligen inte har så stor betydelse hur duktiga vi än blir, vilka storverk vi än utför. Har vi en narcissistisk störning, som det heter på fackspråk, är det som att hälla vatten i en brunn. Den blir aldrig full, hur mycket vi än ränner fram och tillbaka och skvätter duktighet i den. Kraven är bottenlösa.
Alternativet blir att ge upp. Att acceptera sig som man är. Eftersom man ändå aldrig kan bli någon annan.