När våldet ställer hjälteglorian på sned
Nästa vecka har ”Suffragette” biopremiär, en film om de brittiska rösträttsaktivisterna kring sekelskiftet 1900. Suffragettrörelsens kamp är värd att återberätta, men det medför en svår avvägning: vill man även skildra våldet, eller gör man hellre våld på historien?
Frågan om det finns ett acceptabelt politiskt våld är alltid lika kontroversiell – och bör så vara. Avstånd i tid och rum tycks visserligen göra de flesta mer försonligt inställda. Franska revolutionen har få kritiker idag, delvis därför att den betraktas som ursprunget till det västerländska politiska landskapet, inklusive begreppen vänster och höger, delvis därför att det samhälle som krossades var så hopplöst föråldrat. Territoriellt motiverat våld kopplat till strider mellan nationer accepteras av stora grupper, tidvis också klasskamp, ett ord självklart kopplat till våldshandlingar. Men för alla som sympatiserar med anarkismen i dess filosofiska och historiska dräkt utgör våldet ett problem. Och vad händer om övertygelsen är religiös i stället för politisk? Finns det över huvud taget ett okontroversiellt bruk av våld för ideologiska syften? Beror det i så fall på graden av våld eller på syftet eller på effekten?