Recension

DoomDoom

Nils Nordgren
Publicerad
Annons

En grupp kommandosoldater skickas till Mars efter att forskningskolonin där råkat ut för en oförklarlig attack. Den arkeologiska expeditionen på platsen visar sig också ha bedrivit genetiska experiment, med monstruösa följder.
Varningslamporna blinkar ilsket varje gång det kommer en film baserad på ett dataspel. Exemplen på misslyckanden är många, men för en gångs skull är oron obefogad.
Doom var med och definierade en hel genre (förstapersonskjutar-spel) i början av 90-talet. Blandningen av action, science fiction och skräck har blivit en standard. Doom 3, som kom förra året, ligger till grund för filmens monster, miljöer och vapen. Den ockulta bakgrunden till spelets händelser har bytts ut mot en vetenskaplig, och när helvetet bryter ut i filmen är det bara bildligt talat. I jämförelse med spelets apokalyptiska dimensioner känns filmens urspårade vetenskapliga försök lite fjuttigt. Dessutom har manusförfattarna inte en susning om grundläggande genetik, men det är också uppenbart att de inte bryr sig.

En underbart ironisk scen härmar spelets förstapersonsperspektiv, komplett med vapnet nere till höger på bioduken. På så sätt får publiken följa med och skjuta ner horder av anfallande monster.
Doom som film är väldigt självmedveten, och missar till exempel inte att poängtera den uppenbara parallellen till Aliens. Men framför allt lyckas Bartkowiak leverera en riktigt korkad actionfilm som är ruggigt underhållande.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons