Krönika
Hon vred vardagen så att ljuset föll in
Karin Thunberg
Publicerad
Jag minns att det snöade i Stockholm den första maj 1976. Jag minns att jag vaknade, satte på radion – och hörde nyheten att Barbro Hörberg var död. 43 år gammal. Hastigt kastade jag på mig en kappa, sprang ut i overkligheten. Gick tills jag inte orkade längre, pustade ut i kyrkan som var öppen. Långt senare förstod jag att grät över Barbro Hörberg i Seglora kyrka på Skansen. Satt där tills en okänd man kom fram och la handen på min axel. Sa ingenting, bara stod där. Som om vi båda ingått i en av hennes visor.
För det var ju det hon var så bra på; att vrida vardagen så att ljuset föll in på ett nytt ställe. Över alla från Långe Bengt till gamla älskade barn och slocknade solstrålar.